”Män är rädda för att förlora makten”

RELATIONER

Meryl Streep läxar upp patriarkatet – och Aftonbladets reporter

1 av 3 | Foto: BÄST! Mery Streep är en av världens mest firade skådespelerskor. Med sina 13 Oscarsnomineringar är hon helt outstanding.

I filmsuccén “Djävulen bär Prada” skäller hon ut sina assistenter.

I Venedig skällde hon ut Aftonbladets reporter.

Meryl Streep är lysande som bitch – både på och utanför bioduken.

Mötet börjar med att hon halkar och drattar på ändan.

Då har jag inte en aning om att Meryl Streep tjugofem minuter senare kommer att stirra på mig med iskall blick och väsa:

– Håll käften!

Platsen är ön Lido strax utanför Venedig. Det är filmfestival. Kvällen innan har det varit galavisning av ”Djävulen bär Prada”, komedin där Meryl Streep spelar en riktig bitch till chefredaktör för en modetidning. Förlagan är Lauren Weisbergers självbiografiska och bästsäljande roman om hur hemskt det var att jobba som assistent till Vogues chefredaktör Anna Wintour. Hon som brukar räknas som en av modevärldens största makthavare.

Ännu en gång hade Meryl Streep tvingats klä upp sig i galaklänning. Promenerat längs röda mattan in i biografen. Bjudit fotograferna på sitt leende. Hon avskyr det. Hemma går hon alltid i t-shirt och jeans.

Några timmar före galavisningen hade Streep också tvingats klä upp sig, i en annan tjusig klänning, för presskonferensen. Ett hundratal journalister hade givit henne en lång applåd när hon gjorde entré. Vi beundrar ju henne. Det är inte så förfärligt ofta som världens bästa skådespelerska behagar möta media. Så de andra på podiet – Anne Hathaway, Stanley Tucci, regissören David Frankel – hade i stort sett fått agera statister. Så gott som samtliga frågor var till Streep.

– Jag är sur i dag för ni var så oförskämda som inte ställde några frågor till de andra, läxar Streep upp oss, sju journalister runt ett bord i en balsal på lyxiga Hotel Excelsior, dagen efter. Jag råkar sitta närmast henne. Inbillar mig efteråt att det kanske bara är därför jag från och till blir hennes hackkyckling.

Mötet kunde, som sagt var, ha börjat bättre. Streep glider in på högklackade skor och precis när hon ska säga ett glatt ”hello”, halkar hon på det hala parkettgolvet och drattar på ändan. Några av oss kan inte hålla oss för skratt. Streep tittar surt på oss. Mest på mig.

Hur intresserad är du av mode?

– Jag är verkligen ingen ”fashionista”. Klär mig helst i jeans och t-shirt. Jag ser inte ned på dem som bryr sig om trender i modebranschen. Är bara ointresserad. På samma sätt som jag inte bryr mig om fotboll eller schack heller.

Vad tycker du om alla skriverier kring vilka kläder stjärnorna har på sig på Oscarsgalan?

– Det har blivit för mycket Oscar fashion show av alltihop.

Då försöker jag vara lite lustig och säger att hon bör ju verkligen veta, då hon har varit på fler Oscarsgalor än de flesta (ingen har blivit nominerad lika ofta).

Meryl Streep tittar noggrant på mig och säger:

– Nä, just det. Men du lär aldrig få gå på någon Oscarsgala?

Vi byter ämne, till dagens skönhetsideal för kvinnor.

–Vi ska vara tunnare och tunnare och yngre och yngre. Snart är idealåldern tretton år. Det säger mycket om vår tid. Kvinnor tar för sig i politiken och företagsvärlden, blir framstående läkare och advokater. Det är som att det därför måste finnas en motkultur som reducerar oss till våp.

Meryl Streep kallar detta för ett slags fundamentalism.

– Alla säger att fundamentalism handlar om religion. Jag tror det mer handlar om mäns rädsla för att förlora makten.

Lite grann var det just därför hon ville spela Miranda Priestly, bitchen som är chefredaktör på en modetidning och som gör livet till ett helvete för sin nya assistent, spelad av Anne Hathaway.

– Det tycks inte finnas något som män finner så stor tillfredsställelse i som att få en framgångsrik kvinna på fall. Miranda i filmen är en som vågar ge order, som vågar säga ifrån. Hon var lite endimensionell i boken, jag tycker att i filmen lyckas vi ge en stark kvinna med makt lite mer mänskliga sidor. Och hon har humor. Jag är lite stolt över att ha skrivit några av hennes bästa repliker själv, faktiskt.

Jag försöker åter ta mig in i samtalet. Undrar om hon aldrig varit rädd för att såra Anna Wintour. Det är ett välkänt faktum att Wintour hatade boken och att den skulle bli påkostad Hollywood-film. Hon gick visserligen på en välgörenhetsgalapremiär av filmen i New York, men hon hälsade aldrig på Streep. Försökte se oberörd ut efter filmen.

Streep ger mig en blick som säger Är-du-dum-i-huvudet?

– Jag spelar ju inte Anna Wintour. Tro mig, det hade varit världens enklaste sak för mig att ta på mig en peruk och prata med brittisk överklassdialekt. Tror du att jag skulle begränsa mig till att bara imitera någon?

– Om man tolkar min gestaltning som elak, så är det på sin plats att berätta att där finns tre förebilder, tre män jag jobbat med, tre män som rutit saker till folk omkring dem som ”ge mig kaffet!” och ingen har reagerat. Hade jag som kvinna uppträtt så, skulle folk kallat mig en bitch.

Ytterligare ett skäl för Meryl Streep att spela rollen, är att hon har tre döttrar i åldrarna 15, 20 och 23.

– De pratar ofta mode. Jag har läst på massor, både inför filmen och för att försöka förstå deras stora intresse, men jag har verkligen svårt att engagera mig så mycket i kläder.

”Djävulen bär Prada” är Meryl Streeps första stora huvudroll på några år. Hon förklarar det med att bra kvinnoroller inte växer på träd. Och att hon annars hellre är hemma med sin familj.

– Det är en lyx att ha möjlighet att göra så. Det är mycket med min familj, med barn på väg ut i vuxenvärlden. Min son hankar sig fram som musiker. En dotter är skådis, i början av karriären. En pluggar konsthistoria. Inga spikraka karriärer, direkt.

Nu pratar alla om ännu en Oscarsnominering. Hur känner du inför det?

– Det är främst jobbet i sig som ofta är nästan skamligt roligt. Priserna ger en slags tillfredsställelse. Det känns bra när kollegor uppskattar det man gör.

Ser du dina gamla filmer?

– Nej. När jag såg ett tv-reportage nyligen var det lite skrämmande att se hur ung jag en gång var. Det väckte blandade känslor och tankar, kring hur jag då inte alls uppskattade mitt utseende. De korta arkivsnuttarna påminde mig samtidigt om vilken häftig resa jag har gjort, med så många underbara och begåvade människor.

Hur känns det att kallas en av alla tiders bästa skådespelerskor?

– Jag är obekväm med sådana uttryck. Och mina kollegor känner sig nervösa. Det brukar krävas en rejäl krogrunda för att folk inte ska bry sig om sådant.

Meryl Streep har tinat upp lite grann mot slutet. När PR-kvinnan kommer och avbryter alltihop, tänker jag att det var nog bara en dålig dag för Meryl. Vid tidigare möten har hon varit hur charmig som helst. När hon reser sig, kan jag inte låta bli att skämtsamt säga att hon ska se upp för det hala golvet.

Då kommer blicken. Och väsandet i mungipan:

– Håll käften!

Ulf Lundell hävdade att en inställd konsert också är en konsert.

En intervju där man blir åthutad av världens bästa skådespelerska är också en intervju som, på sitt sätt, blir ett minne för livet.

Bor med fyra barn i New York

Läs också

Jan-Olov Andersson