”Hånas för sent uppvaknande”

RELATIONER

”Herregud! Måste man ha 200 högskolepoäng i genusvetenskap för att få öppna mun?”

Tvåbarnspappan Joakim Lamotte blev feminist när döttrarna kom. Tror ni han hyllas med applåder? Välkomnas in i jämställdhetskämparnas famn? Nej. Han hånas för sitt ”sena uppvaknande”. Herregud. Måste man ha 200 högskolepoäng i genusvetenskap för att få öppna mun? Jag tycker det är så himla sorgligt. Istället för att jobba tillsammans börjar olika grupper som egentligen vill samma sak bekämpa varandra.

Inte första gången

Det här är ju inte första gången. För något halvår sedan rasade en tröttsam debatt på tidningarnas kultursidor om vilken typ av kvinna som egentligen var feminist och hade ”insikt” och därmed rätten att uttala sig. Jag började läsa de där jättelånga och jättearga texterna. Sedan slutade jag med det. Där fanns nämligen inte ett enda konkret förslag på hur vi kommer närmare lika lön för lika arbete, ett jämställt  föräldraskap och andra viktiga frågor. Bara positioneringar.

Daltandet med pappor som drar barnvagn

Visst kan det kännas surt att män idag får cred för det som kvinnor
jobbat för i alla tider. Men är lösningen att be dem hålla käft istället? Ungefär som daltandet med pappor som drar barnvagn, ”åh vad duktig du är”, ska de låta bli att vara pappalediga för att slippa kritik för att vara curlade? Hell no. (Särskilt inte som det främst är kvinnor som tycker det är "så sött!" när männen kommer med sina bebisar.)

Man behöver inte vara en medelålders man för att först nu inse hur världen ser ut. Man kan lika gärna vara en medelålders kvinna.

Tjejerna fick bara ”lull-lull”

Själv har jag alltid tagit obekymrade hoppsasteg genom livet utan att möta vare sig mansgrisar, karriärstopp, eller feministiska teorier. Jag hörde om dem, men mötte dem aldrig. När tjejerna på ett av mina gamla jobb ville rekrytera mig till en särskild kvinnogrupp för att protestera mot att killarna fick skriva de hårda jobben i tidningen (mord, blod och  hor) medan tjejerna bara fick lull–lull (invigningen av ett nytt dagis och en läsare som visar upp en lustig potatis) var jag helt oförstående: ”Be nyhetschefen om att få fler hårda jobb”.

Inte populärt.

"Talibanfeminist" hela livet

Det var, ironiskt nog, först när jag började skriva krönikor här på Wendela som jag fick mina första könsord kastade efter mig, av mejlande män som var övertygade om att jag varit ”talibanfeminist” hela livet. Det är sällan man fnissar åt näthat, men här kunde man ju inte låta bli.

Jag är jätteglad över varje person – man, kvinna, tonåring eller
åldring – som börjar engagera sig för att våra barn ska växa upp
jämställda och fria att bli den de vill. Bättre sent än aldrig. Och
innan du raljerar över nästa yrvakna feministpappa, tänk på att hans
farfar aldrig ens tänkte tanken.

Det går framåt.

ARTIKELN HANDLAR OM