Philip levde 1,5 dag

avHelena Utter

Madeleine, 23, bar på bakterien GBS – det gjorde att hon förlorade sin son

Foto: privat
Madeleine Larsens son Philip föddes i vecka 26, och levde bara i en och halv dag.

Madeleine Larsen var bara 23 år när det värsta hände.

Efter två hjärnblödningar somnade hennes för tidigt födde son Philip in för gott.

Orsaken: en bakterie som 30 procent av alla gravida kvinnor bär.

– När jag var gravid läste jag allt. Ändå hade jag aldrig hört talas om GBS, säger Madeleine Larsen.

Foto: Privat
Madeleines ventil i livet är bloggen. ”Där kan jag tjata och älta hur mycket jag vill”, säger hon.

Madeleine Larsen, 23, blev mamma och änglamamma inom loppet av ett och ett halvt dygn. Hennes graviditet hade börjat som en tvillinggraviditet. Vid ett tidigt missfall förlorade hon det ena fostret. Därefter började saker löpa på som de skulle och Madeleine och hennes pojkvän gladde sig åt det lilla livet som växte i magen.

– I vecka 18 gjorde jag ultraljud och allt såg bra ut. Jag mådde jättebra, har nog aldrig mått så bra som då, säger Madeleine Larsen.

Led av buksmärtor

Några veckor senare, i samma veva som hon flyttade till pojkvännen och den blivande pappan i Göteborg, började Madeleines problem. I december kontaktade hon mödravården för buksmärtor.

– Jag hade smärtor i magen, var alldeles öm runt om magen, kunde inte lyfta benen och det kändes som att underlivet skulle vända sig ut och in, säger Madeleine Larsen.

Vid ett andra besök togs prover och då upptäcktes att Madeleine bar på bakterien.

I vanliga fall skulle det innebära att antibiotika sätts in vid förlossningen. Men i Madeleines fall hann inte den informationen fram. Dagen efter blev det ambulans till sjukhuset – förlossningen hade satt igång redan i vecka 26.

Försökte bromsa förlossningen

Madeleine Larsen berättar detaljerat om hur personalen försökte bromsa förlossningen.

Men när barnets puls började sjunka blev det istället bråttom att få ut den lille killen. Han fick hjärtmassage och las i respirator. Efter en stund piggnade han till.

Och Madeleine Larsen höll fast vi tanken på av de flesta prematurbarnen klarar sig.

– Jag vet inte hur klar jag var huvudet, men jag tog in allting. Jag frågade och frågade och frågade. Ändå är allt suddigt och overkligt och jättehemskt. Det värsta jag varit med om – och samtidigt det bästa jag varit med om, säger Madeleine Larsen.

Nya komplikationer

Dagen efter uppstod nya komplikationer. Två svåra hjärnblödningar gjorde att läkarna ställde de unga nyblivna föräldrarna inför valet att stänga av respiratorn för sin ett och halvt dygn gamla son.

– Vi ville inte låta honom lida mer. Vi lät en sjukhuspräst döpa honom. Sedan la de honom på mitt bröst för första gången. Sedan på hans pappas bröst. Och sedan fick Philip ta sina sista andetag på mitt bröst. Och det var hemskt. Och då var man plötsligt änglamamma, säger Madeleine Larsen.

Förklaringen hon fått att läkarna i efterhand är att hon bar på bakterien GBS.

Troligen var det den som satt igång den för tidiga förlossningen.

Och i och med att Philip blivit smittad av GBS blev hans hjärnblödningar så svåra.

Anmälde mvc

Madeleine Larsen har anmält mödravårdscentralen till HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, och till Socialstyrelsen. Hon menar att om prover tagits vid första besöket på mvc i Göteborg så hade informationen kommit fram i tid och antibiotikadropp satts in vid förlossningen.

– Jag anmäler för att inte någon annan ska behöva vara med om det här. Jag vill att mödravården ska se över sina rutiner och lyssna mer på sina patienter. Mig tog de inte på allvar när jag sökte för mina smärtor.

Svår väg tillbaka

Livet efter att ha blivit mamma och tvingats begrava sitt barn har kantats av fler problem.

Först en dödsattest som kom på villovägar och tvingade dem att skjuta upp begravningen – två gånger.

Sedan en kamp för att få en kurator i Karlstad dit Madeleine flyttade tillbaka. Och dessutom en separation från Philips pappa.

– Först kom vi varandra mycket närmare och det kändes som att vi skulle klara det här tillsammans. Men sedan gick det inte. Jag och Philips pappa sörjer på olika sätt. Det blev som en kil mellan oss. Jag ältar, jag vill inte glömma, jag är rädd för att glömma. Och jag har nog inte varit lätt att ha att göra med, säger Madeleine.

Ventilen i livet är hennes blogg. Där kan hon skriva precis vad hon vill och genom den har hon fått kontakt med andra kvinnor som förlorat barn.

– För vänner och familj börjar allt blekna lite. Bloggen är så bra, där kan jag tjata och älta hur mycket jag vill, ingen är ju tvungen att läsa, säger Madeleine Larsen.

ARTIKELN HANDLAR OM