– Jag har tröstat mig med godis

RELATIONER

Eva, 13: Av mat blir man snabbt glad men det ledsna kommer igen – då äter man

1 av 3

Vi ser dem varje dag. De tjocka barnen.

Deras fetma stämplas som ett samhällsproblem. Men vad säger de själva?

I Aftonbladets artikelserie får de chansen att berätta sina egna historier.

I dag möter vi 13-åriga Eva som menar att barns övervikt ofta beror på att de är ledsna.

”Hela ansvaret kan inte läggas på barnen ”, säger hon.

UPPSALA. Eva Lundén, 13, är besviken.

Hon tycker att vuxensamhället sviker som lastar barnen för fetman.

–?Jag vill ha respekt – och stöd.

Årets sista dopp lockar. Men vattnet i Fyrisån är mörkt – och kallt, upplyser Eva sin mamma Gunilla som lovar att stå beredd med den värmande handduken.

Hon är van. Hon är sin dotters bästa vän, hennes tröst men också föremål för hennes tonårshumör.

–?Mamma! Handduken! Nu! ropar Eva när fotografen förevigat det modiga kvällsdoppet.

Mod genomsyrar också det brev hon skickade till Aftonbladet under sommarlovet. Runt köksbordet, med mamma på lag-om armavstånd, berättar hon varför.

– Jag har alltid velat tala ut om hur det är att vara överviktig. Man blir annorlunda behandlad, folk kollar på en på stan, viskar, kallar mig tjockis.

Tjejer skvallrar och sårar mest

Särskilt tjejer, förklarar Eva. De skvallrar – och sårar – mer.

– Jag tror att de tycker mindre om mig för att jag är överviktig. Jag blir aldrig vald först, får alltid vara med de andra som blir ”över”.

Brevet riktar sig ändå främst till de vuxna, som borde veta bättre, menar 13-åringen.

"Jag tycker det är fel att man anses annorlunda bara för att man är tjockare än andra. Alla ska väl bli rättvist behandlade, eller? Läkare, dietister och alla sådana där tror att dom vet hur det är att vara tretton och överviktig men det gör dom ju inte. Dom säger att jag ska äta på ett annat sätt men dom ska inte säga något för dom vet inte hur det är.”

–?Man läser ofta att ”barn blir överviktiga för att de äter” men jag tror att många barn är ledsna av olika anledningar. Och av mat blir man lätt och snabbt glad. Man glömmer det man är ledsen över men det kommer tillbaka och då äter man igen.

Har inte hittat sin plats

Evas förklaring till tröstätandet är personlig. Föräldrarna skildes när hon var mycket liten och själv har hon inte riktigt hittat sin plats i de nya familjekonstellationerna.

– Jag har varit ganska ledsen och tröstat mig med godis och läsk.

Eva har gått hos en dietist, deltagit i en familjegrupp med lekande och läkande gymnastik på schemat och träffat barnspecialister. Ändå går viktkurvan uppåt och självförtroendet nedåt.

– Hela ansvaret kan inte läggas på barnen. Om jag går till en läkare så vill jag ha respekt och stöd, nu har jag bara fått order om att gå ner tre kilo åt gången men inget stöd.

Motivationen har hon fått hitta på egen hand. Ett av målen hänger i garderoben.

– Det är en ny klänning. En rosaröd, halterneck. Mamma brukar säga: Kom igen, Eva, nu ska vi träna i ett år, sedan är vi fina. Och nu i höst går vi på ett gym som tar emot barn. Tre gånger i veckan. Cyklar och kör det där löpbandet. Jättejobbigt.

Mamma Gunilla tittar ömt på Eva.

– Jag glömmer aldrig dietistens ord när Eva var bara fem år. Hon sa att Eva skulle väga 80 när hon blev tolv. Jag slog förstås ifrån mig orden.

Jakten på ett sundare liv tär, tycker mamman.

– Specialisterna säger vad jag ska göra men jag är inte själv alltid på topp. Jag hade behövt mer hjälp för att hjälpa Eva. Både vi ensamstående och barnen behöver mer stöd.

”Bara godis på lördagarna”

I fönstret i familjens trevliga kök står en flagga med texten ”Vi flaggar för Eva”. Men kraven utifrån tränger sig på. I vecko-tidningen på diskbänken talas det om ”muffinsmidjor” och tavlan i hallen, ett foto på mammas favorit Marilyn Monroe, bekräftar att utseendefixeringen är evig.

– Nu när vi tränar ska vi bara äta godis på lördagar och grönt till varje mål mat, säger Eva optimistiskt.

I vanliga fall är det hämtpizza, korv Stroganoff, makaroner eller tacos.

Mor och dotter är eniga om att sötsuget måste brytas. Att det inte duger med dålig frukost och sedan mellanmål med sylt, mackor eller glass alltmedan timmarna framför datorn går. Ibland så till den milda grad att 13-åringen får ont i ryggen och måste sträcka ut sig en stund.

– Men Eva har en stark vilja. Hon älskar onyttig mat och kan verkligen tjata, säger Gunilla och får medhåll.

”Dåligt humör på grund av vikten”

–?Jag vet att mitt humör är dåligt på grund av vikten. Mår man dåligt vill man ju avreagera sig – och då är mamma i vägen. Vi bråkar ofta om jättefåniga saker.

Eva tittar upp i taket en stund. Det är pinsamt men också skönt att berätta hur det känns för nu har hon bestämt sig – allt ska vända. Ny klass, ny skola, nya matvanor och motionsmål – sedan kommer självkänslan tillbaka. Men det kommer inte att gå utan de vuxnas hjälp, tror hon.

”Rädd att hon ska få diabetes”

Gunilla suckar uppgivet när hon hör dottern berätta,

–?Jag kan bli jätteledsen för både Evas och min skull. Jobbigast är rädslan för att få diabetes och detta med mobbning.

Hon är stolt över sin vackra dotter och hoppas att öppenheten kring problemen ska hjälpa både dem och andra i samma situation.

– Jag tror mycket på de sociala hemförhållandena som faktor, att så många skilsmässobarn i Sverige lever med olika familjekonstellationer. Någonstans på vägen påverkas de, och som ensamförälder har man bara halva styrkan när det gäller att stötta.

Eva berättar att både hennes mamma och pappa är engagerade i att hon ska leva sunt och vara glad. Var och en på sitt sätt.

– Mitt mål är att gå ner 10 kilo till julafton. Jag vill visa att jag och mamma kan klara det.

ARTIKELN HANDLAR OM