”Medeltiden ringde och ville ha sin kvinnosyn tillbaka”

Av: Terri Herrera Eriksson

Publicerad:
Uppdaterad:

Terri Eriksson om debatten kring "fuskmammor" och småbarnspappor i politiken

Terri Herrera Eriksson är Wendela-krönikör.
Foto: Peter Wixtröm
Terri Herrera Eriksson är Wendela-krönikör.

När Dominika Peczynski fick barn i början av 2000-talet gick hon tillbaks till jobbet efter två veckor och anställde en barnflicka som fick ta nätterna.

Kritiken lät inte vänta på sig.

Hon kallades för fuskmamma (som inte led sig igenom nattvak, att vara mamma = lida) och intervjuades under rubriker som ”Hur kan du, Dominika?”.

Sen blev det Perrellis tur att ta skit, när hon var tillbaka på scenen fyra dagar efter förlossningen.

Och när hon kort därpå krockade med sin bil efter en julshow, var det till och med någon knasdebattör som fick ta plats för att påpeka att det var Charlottes eget fel – hon borde inte ha jobbat utan varit hemma som andra sunda mammor.

Då hade det ju aldrig hänt!

Den här veckan haglar åsikterna över vår nya gravida EU-minister Birgitta Ohlsson.

Folk har lagt ner tid på att diskutera allt utom EU-politiken: Hur ska hon göra med babyn? Kommer hon att amma? Hur ska det gå med anknytningen? Hur modern eller omodern är hennes man? Har hon ett hjärta av sten? Visst är mammor ändå viktigast?

Hon borde aldrig ha tagit jobbet, menar flera. Någon knasdebattör har återigen fått ta plats för att fördöma en morsa som börjar jobba några veckor efter förlossningen ( kan ni minnas om en ”ledarskapskonsult och språkvetare” tidigare har fått uttala sig om en politisk tillsättning?).

Ja, vad kan man säga? Jag såg att en person på nätet skrev just apropå Ohlsson-debatten att kvinnors värsta fiender inte är mansgrisar, det är kvinnor som anser mansgriseri vara korrekt.

Jag önskar att jag hade kommit på formuleringen först.

När vi sitter där och är pensionärer och tittar tillbaka på den här tiden när vi tyckte att vi var så moderna, kommer vi att häpna över att en gravid minister kunde få så mycket skit.

Samtidigt ska både forskningsminister Tobias Krantz och försvarsminister Sten Tolgfors bli farsor – och delta i valrörelsen – utan att någon har några som helst moraliska aspekter på det.

Har Tolgfors också ett hjärta av sten?

För ni kan väl ändå inte mena att vi fortfarande, på alldeles riktigt, lever i en tid där det inte spelar någon som helst roll vad nyblivna pappor gör, medan mammors varje avsteg från att sitta hemma och amma blir en allmän angelägenhet?

För övrigt undrar jag hur det kommer sig att kvinnliga politiker alltid, alltid bedöms hårdare än män.

Förutom Birgitta Ohlssons graviditet har nationen nyligen skakats av en debatt om Mona Sahlins bloody väska.

Ingen har, som före detta JämO Claes Borgström påpekade, brytt sig om att analysera Fredrik Reinfelds svindyra kostym, lyxklocka eller dyra bil.

Jag lovar att de är dyrare. Skillnaden är att han kom undan med det.

Precis som regeringens inte särskilt närvarande småbarnspappor Krantz, Tolgfors och Billström.

Medeltiden ringde och ville ha sin kvinnosyn tillbaka.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN