”Jag fann min biologiska mamma på Facebook”

Publicerad:
Uppdaterad:

RELATIONER

Nu har Angelica, 18, återförenats med sin andra familj i Colombia

1 av 4 | Foto: David Bergström
Angelica visste vad hennes mamma hette, knappade in namnet på Facebook – och fick träff direkt.

Angelica Höglund läste brevet om och om igen.

Kvinnan som skrev från andra sidan jordklotet var hennes mamma – en mamma hon inte hade sett på 18 år.

– Det kändes fantastiskt. Det var en dröm som gick i uppfyllelse.

Angelica sparar inte på krutet.

–?Jag älskar Colombia!

Hon kom nyligen hem från sin resa till Sydamerika och landet där hon föddes för 18 år sedan. Målet var Suba, en förort till huvudstaden Bogotá, och mötet med sin biologiska mamma och sina syskon. Då hade det bara gått ett par månader sedan Angelica fick veta att de över huvud taget existerade.

–?Och de hade ingen aning om var jag fanns, eller om jag levde.

–?Men när vi träffades blev det världens kramkalas. Det var som alla födelsedagar och julaftnar på en gång.

Mötet blev ändå inte som Angelica hade tänkt sig.

Sparade adoptionspapper

Hon tar en stor klunk ur is-latten. Caféet vid tågstationen är fullt av ungdomar och Angelica nickar igenkännande åt några tjejer som går förbi. Det är det här, Lund, som hon kallar hemma. Hon växte upp i Södra Sandby bara några kilometer härifrån.

Angelica kom till Sverige som pytteliten, adopterad av familjen Höglund. Alla papper från den tiden finns sparade i en pärm och Angelica har bläddrat i den hundratals gånger och funderat över sitt ursprung. Men det krävdes ett tonårsutbrott förra hösten för att hon skulle börja söka på allvar.

–?Ha, ha, jo, det hände någon gång att jag skrek till mamma att ’du är inte min mamma!’. Det var efter en sådan gång jag satte mig vid datorn och sökte.

Sedan tillägger hon snabbt:

–?Men jag har verkligen underbara föräldrar och har alltid trivts.

Fick träff direkt

Som av en ingivelse gick hon in på nätverkssajten Facebook och knappade in namnet på sin biologiska mamma. Namnet visste hon från adoptionspapperna, men inget mer.

Hon klickade på ”sök” – och fick träff med en gång.

En kvinna i Colombia stämde enligt profilen till både namn och ålder, men om det var hennes mamma kunde inte Angelica vara säker på. Hon skickade en förfrågan om kvinnan ville vara vän med henne, men fick inget svar. Hon skickade då ett mejl, men inte heller då fick hon svar.

Angelica insåg att det kanske skulle gå bättre om hon skrev på spanska och bad en kompis om hjälp. Hon skickade återigen frågan – ”är du min mamma?” – till kvinnan på andra sidan jordklotet. Och den här gången fick hon svar direkt!

–?Jag blev så glad, utbrister Angelica.

Kvinnan skrev att hon för 18 år sedan födde en flicka som hon döpte till Angelica Maria Olaya. Allting stämde, kvinnan var Angelicas biologiska mamma.

–?Det var helt sjukt! Det kändes läskigt och jag blev glatt chockad på samma gång.

De fortsatte att skriva till varandra och skickade bilder. Angelica fick veta att hon hade flera syskon och en hel släkt i Colombia. Sedan gick allt snabbt.

–?Jag hade väntat i 18 år och jag ville åka dit så snart som möjligt.

Stora förväntningar

Strax före jul i fjol landade Angelica på flygplatsen i Bogotá. Med på resan hade hon massor av förväntningar och förhoppningar. Hon tänkte att när hon väl skulle hitta sin biologiska mamma skulle alla problem i hela världen försvinna. Hon hoppades att blodsbanden, generna, skulle vara så starka att de hörde ihop trots alla år som gått.

Hon hann inte mer än hämta sina väskor från bagagebandet förrän hon fick syn på sina nya småsyskon, två bröder, 11 och 13 år gamla och en 4-årig lillasyster. Och det klickade direkt.

–?De kändes direkt som mina syskon. Jag blev som en storasyster för dem på en gång.

När de hade kramats färdigt vände hon sig om – och där stod hennes mamma.

– Det blev ett riktigt kramkalas, säger Angelica.

Men:

–?Det kändes lite underligt, inte alls som jag hade tänkt mig. Den jag mötte var min mamma, men samtidigt en främmande människa. Man tror att man hänger ihop genom generna, men så var det inte.

Pratade via tolk

Ett problem var att de inte hade något gemensamt språk. Det visade sig att mammans engelska var lika obefintlig som Angelicas spanska och de tvingades prata via en tolk. När de senare träffade övriga släkten – morbröder, mostrar och kusiner – var det några som kunde engelska, men inte mycket.

Angelica fick svar på många av frågorna som surrade runt i huvudet. Varför blev hon bortadopterad? Hade mamman tänkt på henne under alla år? Hade hon det bra?

–?Mamma var så ung, bara 16 år, när hon blev gravid och hon kunde inte behålla mig. Men varje år den 21 november köpte hon en tårta som hon tog med hem. Ingen i hennes nya familj visste varför, men det är min födelsedag. Ingen annan visste ju att jag fanns, men hon hade saknat mig jättemycket.

Angelica berättar att mamman hade blivit rejält omskakad när hennes dotter hade hört av sig från Sverige av alla länder.

Angelica stannade två veckor i Colombia, egentligen hade hon tänkt vara borta en månad, men hemlängtan förkortade äventyret. De hann ändå med flera utflykter, mysiga hemmakvällar, släktträffar och middagar ute.

–?Vi pratade mycket om likheter, om att vi både hatar matte, gillar gymnastik och att vi båda är lätt­irriterade, säger Angelica.

–?Hon verkade ha det bra, men det var ett klart minus att jag inte kunde prata direkt med henne.

Innan Angelica flög tillbaka till Sverige bestämde de sig för att behålla kontakten. Och det har de gjort trots att Angelicas förhoppningar fick sig en törn.

Vill åka tillbaka

–?Jag vill gärna åka tillbaka till Colombia och jag tror vi kommer att få bättre kontakt i framtiden. Det kändes faktiskt lite svårt när jag var där och jag tror aldrig att hon kommer att kännas som min mamma. Jag har ju en mamma och pappa här i Sverige.

Hon går sista terminen på gymnasiet och efter examen siktar hon på att åka till Amerika för att plugga eller jobba inom design. Inte till Sydamerika och Colombia utan till Nordamerika och USA. För med facit i hand gav mötet med hennes biologiska mamma Angelica en skjuts framåt.

–?Jag hittade mig själv och jag vet mitt ursprung. Jag vet allt jag behöver veta för att gå vidare, säger hon.

Publicerad: