”Könsdiskriminering eller pr-trick?”

avDaniel Pernikliski

Daniel Pernikliski om Ladies Night: Det intressanta är själva förbudet mot män

Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Jag får lite Chippendalesvibbar varje gång jag hör talas om Ladies Night.

En kväll riktad bara till kvinnor som ska underhållas av attraktiva representanter för det manliga könet.

Chippendalesvibben är ingen bra vibb, den varnar för en typ av haltande underhållning som behöver ett extra skimmer av mystik, någonting sexigt och förbjudet, för att det ska verka lockande.

Det ska kännas lite som att ha en kärleksaffär att gå dit – som en hemlig date.

Ett löfte om att ostört kunna låta sig eggas av snygga kändisar.

Nu strippas det säkert inte på Ladies Night, men att man vill skylta med sexuella anspelningar är ju alldeles uppenbart.

Vad annars kan det finnas för skäl till ett koncept som bygger på att ett kön ska underhålla ett annat?

Vad som är verkligt intressant är själva förbudet mot män.

Det borde ju rimligen reglera sig självt, kan man tycka – att det är ladies som kommer till en Ladies Night.

Men då och dyker det upp någon stackare, Kent Grim hette han senast, som hemskt gärna hade velat se showen, men som fått nobben för att han är man.

Då förstår man plötsligt att förbudet faktiskt har ett viktigt syfte. Inte för att hålla Kent och hans gelikar borta från salongen, den lilla klicken hade man nog kunnat leva med, utan därför att det ger spänning och uppmärksamhet åt showen.

Ett trick som känns igen från mellanstadiet som går ut på att om man verkligen betonar vilka som är bortvalda, så känner sig de andra extra utvalda. ”Ska man inte gå ändå, när man ändå är bjuden?”

Vips så är halva befolkningen VIP-gäster, och för varje DO-anmälan blir Ladies Night bara mer och mer exklusiv – en gåva till kvinnan.

Sedan kan man kalla det för könsdiskriminering eller för ett osmakligt men effektivt PR-trick, det är bara att välja.

Eller ja, det ena utesluter ju faktiskt inte det andra.