Det behövs mer kärringpower

Av: Zendry Svärdkrona

Publicerad:
Uppdaterad:

Drottningarna av schlagervärlden behöver inte sikta mot stjärnorna – de är redan där. Och på lördag gäller det. Då ska supertrion Kikki Danielsson, Lotta Engberg och Elisabeth Andreassen visa alla deltagare i Melodifestivalen var skåpet ska stå.

Schlagerdrottningarna Elisabet Andreassen, Lotta Engberg och Kikki Danielsson visar musklerna inför festivalen.
Foto: Elisabeth Ohlson
Schlagerdrottningarna Elisabet Andreassen, Lotta Engberg och Kikki Danielsson visar musklerna inför festivalen.

Supremes var tre. Pavarotti, Domingo och Carrera var tre. Herreys var tre. Och när Danielsson, Andreassen och Engberg ska kvala in till Melodifestivalen så är de också tre. Ett magiskt tal. Ingen har så låga odds som Kikki, Elisabeth och Lotta när det gäller vem som ska ta en finalplats i Falun nästa fredag. Drottningarna av schlagervärlden behöver inte sikta mot stjärnorna. De är redan där. Det är ett sånt drag efter de här tre att de förmodligen skulle kunna komma sist och ändå få extrasnurr på karriären.

Bakom sig har de tusentals mils kuskande på vägarna, från scen till scen. De har jobbat sig upp genom en granithård artistbransch och hållit sig kvar med luttrat sinne och humor trots att framförallt Kikki fått tapetsera löpsedlarna varje vecka med sitt privatliv. De vet allt om halvkall wienerschnitzel med torra ärter på vägkrogen, hur avlövad en dansbana kan kännas efter sista dansen, hur man kissar effektivt när det åker förbi en hel bilkö och tutar, hur man överröstar ett fyllegäng som skrålar att man ska spela ”Sweet home Alabama” mitt i balladen och hur det känns när det verkligen svänger. När folk dansar, skrattar och blir kära framför ögonen på bandet.

Men just den här dagen är det ingen publik. När jag träffar supertrion nere på krogen Rondo i Göteborg där de repeterar påminner stämningen lite om en filmscen från ett hemligt kasino i 30-talets Chicago. Man tror nästan att det ska dyka upp någon bredbent mafioso med cigarr snart. Istället är det Lotta Engberg som äntrar scenen i rödfärgad ormskinnsdress och så bryts den förväntansfulla tystnaden och låten drar igång: ”Vem e´ de´ du vill ha”. Lotta dansar däruppe. Det ser bra ut.

– Om Herreys gör så här, och Brandsta City Släckers så här, så gör vi ? såhär, skrattar Lotta och gör en väldigt obeskrivbar gest mellan benen.

Det blir jubel i stödtruppen nedanför scen. Vi får se om den där gesten är med i Falun. Koreografin är inte helt klar än.

– Men det blir dans som ni aldrig har upplevt förut, säger Lotta och alla garvar.

– Åh, jag har precis samma känsla i magen som med ”La det svinge” och ”Dag efter dag” utbrister Elisabeth ”Bettan” Andreassen och nyper sig i armen. Hon har blå ormskinnsdress.

Kikki Danielsson för sin del har en svart skinnkappa som är så lång att de höga klackarna ständigt trasslar in sig i fållen. De andra får ett nytt skrattanfall när de tänker på hur det skulle se ut om Kikki hade den på sig i Falun utan att lägga upp den.

Det skrattas alltså väldigt mycket med de här schlagerdrottningarna. Jag har faktiskt sällan träffat några så osentimentala, slagfärdiga och fräcka kvinnor.

– Det behövs mer kärringpower, säger Lotta Engberg när vi efter ett antal klädprovningar, tester och fotograferingen slår oss ner vid ett bord för att äta. Killarna har dukat fram, de fixar allt. Här är det inte tu tal om vilka som blir ompysslade och duttade med av vilka. Man blir riktigt avundsjuk. Fler kvinnor borde ha det så.

Samtidigt kan man ana att detta att de nästan bara har jobbat med män har finslipat deras käftslängeri. De snackar som killar och är samtidigt väldigt tjejiga, om ni hänger med. En av deras favoritsporter verkar också vara att driva med journalister, de berättar den ena dråpliga historien efter den andra om journalister som inte fattat galoppen utan tolkat vad de säger bokstavligt.

De är som tre rappa, smarta tonårsbrudar färdiga att punktera varje långrandig lärare, och de har en rätt hälsosam distans till de egna framgångarna.

– Vinna hela stora Eurovisionsfestivalen har vi inte tid med, säger Elisabeth. Det är för jobbigt. Jag har gjort det en gång. Det räcker.

Här hör vi ett tungt brak, som från en rasande byggnadsställning eller en elefant med brutet ben. Lotta har tillfälligt lämnat sällskapet för att prata med sin ”göbbe” Patrik, som också är manager och producent.

– Vad var det? säger Kicki.

– Förmodligen Lotta som gick på dass, säger Elisabeth (skratt).

Så där går denna intervju på, man får se till att hålla sinnet skärpt, replikerna flyger som pingisbollar genom luften, följda av skrattsalvor när någon har smashat. Yes, där satt den!

Att ni verkar ha kul ihop känns som ett understatement, och nivån är ganska bra under bältet ibland?

– Ja, vi har så fruktansvärt roligt ihop, säger Kikki. Jag har ont i både käkarna och revbenen efter att vi har träffats i ett par dar.

– Vi har ju känt varandra så länge nu, och vi har samma humor, säger Elisabeth.

– Jag har verkligen längtat efter att jobba med tjejer efter alla år, säger Lotta.

Varför dröjde det så länge innan ni bestämde er för att jobba ihop?

– Ja, men Kikki och jag har ju jobbat med varann jättemycket, och sen hade jag Bobbysocks med Hanne Krogh i fyra år, protesterar Elisabeth.

– Nu har jag visserligen jobbat med en kille i Norge som heter Jan Werner Danielsen.

– Och eftersom Elisabeth hette Andreasson från början och gifte sig Andreassen så tycker ju jag att jag kan ta över den här killen, inflikar Kikki.

– Ja, men han vill inte ha dig serrö, säger Elisabeth. Han har andra saker. Han gillar inte flickor (skratt).

Läs fortsättningen här:

– Det blir dans ni aldrig sett förut

Publicerad: