Klart att jag har varit full

Det är häftigt att många ser upp till en
RELATIONER

Är det då du är en superstar?

– Ja. Det är då det är ballast att vara höjdhoppare. Jag är inte exibitionist i övriga livet. Men just då – när alla tittar – så älskar jag att stå i centrum. Det är en maktkänsla. Det är häftigt och man blir laddad av allt oväsen. Ibland kan det gå emot en, att man blir för laddad. Då tror man att man kan springa i 120 fram till ribban och så missar man helt ansats. Man måste ha en viss rytm.

Var har du alla medaljer?

– Det vågar jag nästan inte säga? De ligger hemma. Men jag vill inte säga var, på grund av inbrottsrisken. En del tror ju att guldmedaljer är i rent guld. Att det är stöldbegärligt. Men det är ju bara plåt i guldfärg. De har ju bara ett sentimentalt värde för en själv.

Har du sovit i dina medaljer någongång?

– Jag har aldrig sovit med dem, men ibland när jag känner mig ledsen så hänger jag på mig alla medaljer och försöker känna mig lite bra. Att: ”Jomen, jag har faktiskt presterat något, trots allt....” (Skratt).

Solen dippar i horisonten bakom Kajsa. Passande nog, för vi lämnar den lättsammare delen av intervjun. Ämnet vi ska prata om: doping.

Det finns ett plumt skämt: Släpp dopingen fri, så är OS över på tio minuter.

– Den dagen dopingen släpps fri är samma dag som jag slutar med idrotten, säger Kajsa Bergqvist och hennes röst är allvarlig.

– Doping är fruktansvärt överhuvudtaget. Just om man ser idrotten som den folkrörelse den är: det hälsosamma, och något för barnen att hålla på med? Om det innebär att man måste förstöra sin kropp för att bli bra – det förstör allt som har med idrott att göra. För det är det det handlar om. Dopingen är faktiskt fruktansvärt skadligt för kroppen.

Vad kan hända, då?

– Det förstör kroppen. Hela hormonbalansen. Om du är kvinna och tar manliga könshormoner så blir du slutligen man. Jag blir så ledsen när jag tänker på det att jag nästan inte orkar tänka på det alls. Bara det här att man tittar på andra som tävlar och tänker: ”Den och den kanske är dopad” Då tappar man ju hela glädjen med det. När man är på tävlingar försöker jag blockera bort sådana tankar. Jag vet att jag kan slå alla ändå. Även om jag är ren. Jag vet att jag kan bli bäst.

I samband med Ludmila-affären så gjordes det undersökningar som visade att om inte hälften så väldigt många tror på fullt allvar att de flesta idrottsmän håller på med doping.

– Undersökningarna gjordes två dagar efter avslöjandet om Ludmila och hon var en väldigt uppskriven hjältinna. Jag tror att många tänkte ”Om hon gör det så kan säkert vem som helst göra det.” Det var ju inte första gången hon åkte dit.

Pratade ni andra idrottsstjärnor om det?

– Ludmila höll inte på med friidrott längre och var inte kvar i den världen. Men de flesta var väldigt ledsna. En del var skadeglada eftersom hon åkt dit tidigare. De flesta tycker att det ska vara livstids avstängning när någon har dopat sig. Jag tycker det.

Hur hårt testade är ni elitidrottare?

– Jag måste uppge varje vecka var jag befinner mig så att de kan komma med dopingtesterna när som helst. Jag tror faktiskt inte att det finns någon svensk friidrottare som håller på. Det skulle förvåna mig oerhört mycket.

För att fortsätta med det tråkiga: Hur känns det att förlora?

– Det beror på vad man lägger i begreppet ”förlora”. Det kan kännas underbart att komma trea och få medalj i ett stort mästerskap, om jag tycker att jag gjort en bra prestation. Det behöver inte betyda att jag har förlorat även om jag inte har vunnit. Men om jag känner att jag inte fått ut det jag har eller gjort något misstag så blir jag förstås besviken.

– Jag brukar avreagera mig i duschen efteråt. (Skratt). Om man blir jätteförbannad KAN man ju inte slänga upp skorna på läktaren och riva sönder sitt tävlingslinne och sådana saker. Man försöker tygla sina känslor på plats. Men när jag kommer till hotellet, och för första gången är ensam och kommer in på rummet och hoppar in i duschen? Då kan det vara så där: ”JÄÄÄÄÄÄVL...!” (Skratt). Man bankar i kaklet och släpper loss allt.

Kläderna. Det har varit mycket snack om att kvinnliga idrottsmän ”tvingas” visa mycket hud.

– Det enda som reglerar storleken på kläderna jag hoppar i är att det ska få plats en nummerlapp. Och nummerlappen kan vara väldigt liten. (Skratt). Jag har valt att hoppa i en topp och breda bikinibyxor. Men jag behöver inte göra det. Jag kan välja att hoppa i ett linne och shorts.

Du var tolv när du sade att du ville bli bäst i världen. Någonstans måste den viljan komma från. Var?

– Jag vet inte. Kanske är det så att när man säger så, så blir det sant. När jag var sexton–sjutton och det började gå bättre och bättre för mig upptäckte jag att jag faktiskt kunde bli bäst i världen. Jag kände att nu är det faktiskt inte så långt ifrån det.

– Jag tycker inte att jag offrat så mycket för idrotten. Och jag tycker inte om ordet ”offra”. För idrotten har gett mig så otroligt mycket. OK, när jag var tonåring kunde jag inte sticka iväg och tågluffa en sommar eftersom jag hade träningen. Men genom idrotten har jag fått göra så mycket roligt år efter år. Jag skulle vilja gå på luffen ett år, utan att behöva tänka på träning eller att man måste komma i form för något. Å andra sidan är livet förhoppningsvis längre än idrottskarriären och allt det där kan jag ju göra sedan.

Samtidigt vet man att det är många idrottsmän som blir deprimerade när de lägger av.

– Helt förberedd kan man nog inte vara. Men jag har en universitetsutbildning och det är skönt att ha i bagaget.

Kan du leva med att inte vara kändis längre?

– Att vara kändis är aldrig något som fascinerat mig. Men det som är häftigt med att vara känd är att om man säger något så lyssnar folk. Helt plötsligt blir det intressant vad jag tycker. Egentligen är det sjukt. Men jag hoppas på att jag kan använda det till något positivt. Samtidigt är det överväldigande. Just när det är många som ser upp till en. Det är ju häftigt också. Men ett ansvar.

Finns det något som du känner att du inte kan göra? Jag menar – du spottar inte i glaset?

– Nähä. (Skratt). Jag tycker om att gå ut och ha kul. Då vill jag inte gå ut och ha kul som ”höjdhopperskan” utan som mig själv. Och det kanske inte är så lätt alla gånger. Särskilt inte i Sverige. Nu ser jag en stor rubrik: ”Kajsa Bergqvist: Jag har varit full!”. Det är klart att jag har varit det. Jag är en ganska vanlig person. Att man håller på med idrott betyder inte att man är en havregrynstuggande högsyremaskin. Man måste ta hand om sin kropp, men jag tror också att det är viktigt att man försöker leva så normalt som möjligt. I friidrotten ser man dem som har en fixerad bild av hur det ska vara. ”Man måste äta rätt och ojojoj! Nu fick jag inte mina tio timmars sömn!” De bygger upp hela sin tillvaro kring idrotten och de blir inte särskilt bra. Man ska inte generalisera. Men för att jag ska må bra måste jag leva ett vanligt liv. Och inte tänka idrott.

Vad gör du när du går ut?

– Jag gillar att dansa.

Har du tagit kokain någon gång?

– (Stort skratt i en halv minut.) Nej, det har jag inte. Nejnej.

Och så var det det här med höjdhopparskämten.

– Allt som har med hopp att göra. ”Lever du på Hoppet?” ”Ska vi inte ta och Hoppa över den här drinken?” ”Är det här Hopplöst?” Sådant får man höra en om dagen. Men så vet jag ju att den som säger det verkligen tycker att han eller hon är fyndig och då måste jag nästan skratta lite för att vara snäll.

Du? ska vi Hoppa på en drink till?

– Nej, jag Hoppar det. (Skratt).

OK. Hur ska din drömkille vara?

– Han ska inte vara idrottsfanatiker. Det är ju mitt jobb. Och då orkar man inte riktigt med idrott utöver jobbet. Jag tycker att det är jättetrist att prata sport och jag läser aldrig sportsidorna i tidningen. Det är klart att jag försöker hänga med när kompisar tävlar och så. Men jag har så mycket av sport i min vardag.

Har du dejtat en kändis?

– Jag blev utbjuden av en av killarna i Backstreet Boys. Men jag vet inte vem av dem. Det var innan de slog igenom. Jag träffade honom på en bar i Paris. Han verkade inte särskilt intressant. ”Vad gör du då?” ”Jag jobbar med musik.” ”Jaha.” (Skratt).

Barn?

– För mig känns det som om det ligger en bit fram i tiden. Någon gång. Men i framtiden. Inte nu.

Kajsa Bergqvist

Ulrika Svensson