Relationer

Försäkringskassan lever kvar på 40–talet

RELATIONER

Läs Åsa Erlandsons krönika

Åsa Erlandson är Wendelas krönikör.

Foto: STEFAN MATTSSON

Det man inte har i huvudet får man ha i hovrätten.

Tack Sveriges domstolar för att ni läxar upp Försäkringskassan och slår fast det självklara: den som är för sjuk för att jobba ska inte göra det. Oavsett om man tänker bilda familj.

Fyra gravida med pajade händer och ryggar, sömnsvårigheter och förlamande trötthet sjukskrevs av sina läkare.

Försäkringskassan slog bakut, det är bara att sätta sig vid årorna på respektive arbetsplats: ett sjukhus, ett dagis, en buss och på Arbetsmiljöverket (!).

Diskrimineringsombudsmannen gick till domstol eftersom en man med samma problem hade blivit sjukskriven direkt. Exempelvis finns det en annan grupp som ofta drabbas av karpaltunnelsyndrom, industriarbetare, men det är sällan man hör att de nekas sjukpenning.

Men Försäkringskassan lutar sig mot formuleringar från 40–talet i sin tolkning av vad som ska räknas som sjukdom.

Där verkar det fortfarande råda mögliga ideal om att en kvinna ska tiga och lida.

Därför är jag extra glad över att både tingsrätten och hovrätten ger kvinnorna rätt.

Jag har läst domsluten och försöker ta in att det är två läkare, kvinnornas egna och Försäkringskassans, som kommer fram till precis motsatt bedömning:

Den ena slår fast att det är omöjligt för förskolläraren att jobba alls eftersom hon lider av foglossning och karpaltunnelsyndrom.

Bildgoogla på det sistnämnda om du undrar om man är fit för att krångla på en tvååring vinteroverallen eller bygga med lego med de händerna. Möjligtvis skulle hon kunna läsa sagor om småttingarna själva bläddrar sida och accepterar att inte se något eftersom frökens rygg gör att hon bara kan stå upp.

Försäkringskassans läkare håller med om diagnoserna men menar att ”graviditet är ingen sjukdom”. Så långt är väl alla överens.

Men ryggont, vanställda händer och sömnsvårigheter som driver en till vansinne är det. När ska Försäkringskassan släppa fixeringen vid om den drabbade är gravid eller inte och i stället syssla med sin uppgift: bedöma om man klarar av att jobba?

Det är ungefär lika smart som att säga ”höjdhopp är ingen sjukdom” till någon som har brutit benet.

Den som oroar sig över arbetslinjen kan lugna sig med att man snarare hamnar på minus genom att tvinga trasiga ryggar att jobba.

Själv sprang jag i veckor fram och tillbaka med dokument till en kollega som bara kunde ligga blickstill i soffan i fikarummet.

Alla hade tjänat på om hon hade gått hem.

Åsa Erlandson

Publisert:

Aftonbladet

/

Relationer