Min ångest blev ett fängelse

RELATIONER

Ninas tvångstankar fick henne att mista livslusten

1 av 3 | Foto: Sara Ringström
Lina Burendahls tvångstankar förstörde nästan hennes liv.

Hon trodde att hon hade varit otrogen, dödat människor eller smittat dem med hiv.

Lina Burendahl, 28, var så rädd för sina tvångstankar att hon till slut inte vågade gå utanför dörren.

Redan när jag var liten hade jag många konstiga tankar. Jag oroade mig för att jag skulle hamna i fängelse och jag brukade frågade mamma om hur man smittades av olika sjuk­domar. Eftersom hon inte kunde svara på alla mina frågor köpte hon en bok om sjukdomar till mig.

Men det var först när jag var 19 år, hade flyttat hemifrån och drabbats av influensa, som tvångstankarna började begränsa mitt liv på allvar. I stället för att vänta på att jag skulle bli av med febern och snuvan, som andra skulle göra, satte jag igång att oroa mig för att jag hade hiv och alla möjliga dödliga sjukdomar. Jag tänkte tillbaka på vilka människor som jag hade träffat och kunde ha blivit smittad av, undrade om jag hade tagit på något som kunde bära på virus – för tänk om jag hade smittat några av barnen på dagiset där jag jobbade? Hur skulle jag kunna förklara det för föräldrarna?

Skakade av ångest

Jag började göra allt extremt noga. Såg alla barnens hudutslag och kladd på deras kläder, undvek att nudda barnen. Hade jag kommit åt toalettstolskanten med byxorna bytte jag byxor och om jag hade fått minsta lilla smuts på händerna tvättade jag dem direkt. På bussen till dagis satt jag med armarna vridna om varandra i mitt knä för att inte nudda något farligt. När jag kom hem från förskolan fick jag tusen tvångstankar, eftersom jag inte hade något som distraherade. Hela jag skakade av ångest. Hur hade jag kunnat hamna i en sådan terror?”

Fick en diagnos

”När jag var 21 år mådde jag så dåligt att jag tog kontakt med psykiatrin. Jag fick diagnosen tvångssyndrom. Min läkare skrev ut en sorts psykofarmaka, som inte hade någon effekt alls. Sedan fick jag gå i kbt, kognitiv beteendeterapi, som hjälpte till viss del, men jag klarade inte riktigt att följa terapeutens råd. Trots detta följde ett par år när jag mådde hyfsat. 2003 blev jag tillsammans med den man som jag numera är gift med. Vi hade det bra, men lugnet varade inte länge. Efter två år, när jag hade börjat plugga på Södertörns högskola utanför Stockholm och tillvaron blev stressig, satte tvånget automatiskt igång igen.

Plötsligt fick jag för mig att jag kunde skada människor i min omgivning. Jag vet inte hur många gånger jag var på väg att ringa till polisen för att försäkra mig om att jag inte hade dödat någon. När jag gick på gatan och passerade en människa och denna sedan var utom synhåll undrade jag om jag hade slagit ihjäl personen. Jag kunde vända mig om minst tjugo gånger för att se om han eller hon fortfarande var i livet.”

Drabbad av fusktvång

”Samtidigt utvecklade jag ett slags fusktvång. På universitetet inbillade jag mig att jag hade fuskat under tentor och att jag hade skrivit av andras inlämningsuppgifter.

Av den anledningen gick jag och frågade mina kursare om de kunde läsa mina texter. Om jag hade kopierat deras texter så skulle de ju reagera.

Min man tyckte att det var jobbigt att jag blev så sjuk. Han läste på om tvång och förstod snabbt att det sämsta han kunde göra var att ge mig försäkringar när jag bad om det. Då tyckte jag att han var elak som inte såg att jag led och

ville hjälpa mig att bli av med min ångest. I dag, däremot, förstår jag att han var min räddning eftersom jag trots allt elände fick leva i en normal miljö.”

Trodde jag var otrogen

”Men det fanns en sorts tvång som min man inte kunde vifta bort så lätt: otrohetstvånget. Jag fick ofta för mig att jag hade haft sex med någon av hans kompisar. I tre dagar kunde jag gå med ångest och fundera fram och tillbaka: hade jag legat med någon kille som jag hade passerat ute på stan – och

sedan smittat min man med hiv? Det kunde jag väl inte ha gjort, då skulle jag väl komma ihåg det, eller kanske inte?…? Det snurrade i huvudet, jag hade ont i magen, min kropp darrade och jag kunde knappt andas.

När ångesten blivit totalt outhärdlig var jag tvungen att fråga min man om han trodde att jag hade varit otrogen. Han brukade bli helt ställd. Innerst inne förstod han att det här var en del av min sjukdom, men han kunde ju ändå inte till hundra procent veta att jag inte hade varit otrogen. Det var jobbigt för honom.”

Livslusten var borta

”När jag mådde som sämst orkade jag inte gå till skolan utan låg bara hemma i sängen. Jag bad min syster handla mat, jag tordes inte gå till affären av rädsla för att ha sex med någon eller slå ned en människa. Det var som om jag hade ­förlorat hela min stolthet, hela min person – ja, hela min självkänsla var tappad och livs­lusten borta. Det fanns inget annat att göra än att söka hjälp igen. Den här gången fick jag en medicin som fungerade bra, paniken och ångesten blev successivt mindre. Jag gick åter i kbt och satsade mer på att följa terapeutens råd.

I dag, tre år senare, äter jag fortfarande psykofarmaka. Jag vet faktiskt inte om jag vågar sluta. Medicinen har gett mig mitt liv tillbaka, jag vill inte in i det där helvetet igen. Visst har jag fortfarande tvångstankar, jag kan till exempel träffa en kompis och sedan gå hem och fundera över om jag har lagt en bomb i hennes väska. Då vill jag genast ringa och försäkra mig om att hon mår bra. Men jag anstränger mig för att inte göra det och då klingar ångesten automatiskt av. Det sägs att man inte kan bli av med sitt tvång helt, men att man kan lära sig att ­hantera det och därmed få ett drägligt liv. Det stämmer in på mig.”

Anlag i familjen

”Och precis som forskarna brukar säga, tror jag att människor med tvång föds med en känslighet och har en särskild fallenhet för att utveckla tvångssyndrom. Jag menar, jag har ju haft tvångs­tankar sedan barnsben, utan att ha haft en olycklig barndom. Och jag anar att anlaget finns i vår ­familj – en släkting till mig hade ­liknande symptom som jag när han levde.

Jag är medveten om att det finns en risk att mina framtida barn kommer att ärva min ­känslighet och utveckla samma sjukdom som jag. Men det skrämmer mig faktiskt inte. Det finns få ämnen som jag har så mycket kunskap om som tvångssyndrom. Är det någon sjukdom jag skulle kunna hjälpa dem att hantera så är det just denna.”

Lina: Våga söka hjälp

Sök hjälp. Då slipper du att gå och lida hela livet, som många med tvång gör. Du är definitivt inte ensam, två procent av befolkningen har denna sjukdom.

Skaffa dig kunskap om tvångssyndrom på internet och i böcker. Det är nödvändigt att förstå vad som sätter igång tvånget.

Ett annat tips är att, precis som jag, engagera sig i stödföreningen Ananke. Föreningen ser till att man får träffa andra i samma situation.

"Stängde jag av plattan?"

De som lider av tvångssyndrom har ofta både tvångstankar och utför tvångshandlingar.

Enligt stödföreningen Ananke, är tvångstankar ”återkommande och ihållande tankar, impulser eller fantasier.”

Exempel på tvångstankar kan vara: ”Tänk om jag sticker kniven i mitt barn?” eller ”Tänk om det börjar brinna?”

För att lindra ångesten som uppstår i samband med tvångstankar utför många tvångshandlingar, som att kolla att spisen är avstängd om och om igen.

Man kan också gå in i mentala ritualer. Man försäkrar sig om att man till exempel inte har skadat någon, till exempel genom att fråga vad andra tror. Försäkringarna ger lugn för stunden, men i längden förvärrar de sjukdomen.

Läs mer på www.ananke.org

Lina Burendahl

Ålder: 28 år.

Familj: Hennes man, mamma, pappa, syster och bror.

Bor: I Vällingby, väster om Stockholm.

Arbetar som: Receptionist på tandläkarpraktik.

Minna Tunberger