”Jag vägrade förstå hur han kunde dö”

Foto: Maria Östlin
I vintras startade Sara en hemsida för människor i sorg. Genom den kan du komma i kontakt med andra sörjande samt få tips om hur du som sörjand ekan söka professionell hjälp. www.sorginfo.se
RELATIONER

De skulle gifta sig, skaffa barn och hade hela livet framför sig. Trodde de.

Plötsligt en natt dog Sara Lodins älskade pojkvän.

Det var i Belgien vi blev ­kära, jag och Rudy. Jag hade åkt dit på vinst och förlust, eftersom jag var trött på Sverige och ville hitta på något nytt. Jag fick hyra ett rum i ett hus i Antwerpen. I samma byggnad bodde Rudy – en lång, välbyggd kille med mörkt hår och skägg. Han var 28 och jag 23.

Vi blev förälskade och flyttade ihop, jag var så lycklig och ville visa hela världen att han var min. Han och jag skulle skaffa barn ihop och bli gamla tillsammans, det var det vi ville.

Efter ett par år flyttade vi hem till Sverige för att jag skulle läsa på Stockholms universitet. Men Rudy ­trivdes aldrig riktigt här. Han var enormt social, näst intill överaktiv.

I Belgien fick han vänner var han än befann sig, men i Sverige hade han ­svårare att knyta kontakter. Efter två år beslöt vi oss därför för att flytta tillbaka till Antwerpen.”

En otäck känsla

”Rudy åkte ner i förväg och jag skulle komma efter ett par månader när jag var klar med mina studier. På något sätt kände jag på mig att jag aldrig mer ­skulle få se honom. Innan han skulle åka låg vi i sängen och jag grät. ”I’ve got a bad feeling” sa Rudy. Han hade ­samma otäcka känsla som jag.

En kväll ringde han från Belgien, ­precis som vanligt. Vi skrattade mycket och jag kände mig nära honom. Men så ringde han igen, den här gången lät han stressad. En halvtimme senare skickade han ett sms där han skrev att han inte klarade sig utan mig – alltihop kändes väldigt obehagligt.

Det här var natten mellan 19–20 september 2005. Rudy bodde för tillfället hos sina föräldrar. Hans mamma såg att det lyste från hans rum, så hon gick dit och knackade på. När han inte svarade öppnade hon dörren. Och där satt han på golvet, blickstilla.

Morgonen därpå ringde hans mamma till mig. Hon hade svårt att få fram orden, men fick till slut ur sig: Flicka lilla, jag har dåliga nyheter, Rudy är död.”

Känslorna växlade

”Till en början kunde jag inte känna ­någonting, jag var i chock. Men snart förvandlades tomheten till ilska. Jag var arg på honom, vägrade förstå hur han ­kunde dö bara några timmar efter att vi ­hade pratat med varandra. Jag funderade på om han hade tagit livet av sig. Han kunde vara svartsynt emellanåt och hade mycket smärta och känslor inom sig – samtidigt som han var hård och cool.

Ilskan lade sig ganska snart och jag blev ledsen i stället. Jag kände mig tvungen att åka till Belgien för att förstå vad som hänt och för att få se honom på likvakan, som är en katolsk tradition.”

Skuldkänslor tog över

”Han liknade en staty när han låg där på britsen. Mina känslor var blandade: Jag var förkrossad, men ändå lycklig över att få vara med honom. Dagen därpå fick jag se honom igen en sista gång. Det var olidligt svårt. Jag undrade hur jag skulle kunna släppa taget. Till slut gick jag ut från rummet som han låg i, sammanbiten, ville inte gråta. Det sjuka är att Rudys storebror hade legat i samma rum några år tidigare, efter att han hade omkommit i en bilolycka.

Ett par dagar senare var det begravning. Efteråt, ganska omgående, åkte jag hem till Stockholm. Det var för jobbigt att bo kvar i vår gemensamma lägenhet i Farsta, så jag gjorde mig av med den och flyttade in till stan. Sorgen var oerhörd. Jag sörjde att han var borta och jag sörjde över att inte veta varför han hade dött. Dessutom kändes det extra svårt att han hade dött i ett annat land, långt borta från mig. Skuldkänslorna var enorma.

Jag frågade mig varför jag inte hade ­funnits där hos honom – hade jag kunnat rädda honom? Varför hade jag inte tagit honom till en läkare, han hade ju varit trött ibland? Varför hade vi överhuvudtaget bråkat under vårt förhållande, varför hade vi inte i stället tagit vara på varje sekund av de fyra år som vi fick tillsammans?”

Blev deprimerad

”Under månaderna som följde låg jag mest framför tv:n medan panikångestattackerna avlöste varandra. Det kändes märkligt att alla andras liv fortsatte som ingenting, medan mitt var ett helvete. Många vänner slutade ringa, andra fortsatte höra av sig, men som om inget hade hänt. De pratade mest om sina egna problem. Jag blev besviken på deras oförmåga att sätta sig in i min situation, kände mig ensam och uppgiven. Jag blev hysteriskt deprimerad. Fick ont i hjärtat, tappade matlusten. En dag, när Rudy hade varit död i tio veckor, ringde hans mamma och berättade att obducenterna kommit fram till att han hade fått en hjärtattack. Det var skönt att äntligen få veta. Stackars, stackars Rudy som bara fick bli 32 år.

Andra året efter hans död var ännu värre. Chocken hade släppt och jag blev mer närvarande. Jag gick också i terapi, vilket hjälpte mig att släppa fram känslorna. Men i februari i år bröt jag ihop fullkomligt. Jag hade varit så duktig hela tiden, inte gråtit inför folk, tagit hänsyn till andra, klarat alla tentor på min utbildning. Nu orkade jag inte hålla fasaden uppe längre. Jag släppte kontrollen och tillät mig äntligen att vara svag. Ungefär samtidigt startade jag en hemsida för människor i sorg. Genom hemsidan och min blogg har jag fått kontakt med många andra i liknande situation. Det är skönt att prata med andra som förstår.”

Sakta tillbaka till livet

”I dag, tack vare terapin, min kris i februari, flera nya fina vänner och inte minst ­tiden som har gått, mår jag okej. Det är klart, sorgen finns inom mig hela tiden och Rudy är ständigt i mina tankar. Men jag kan hantera vardagen.

Gradvis försöker jag föra in nya vänner i mitt liv, liksom mina gamla intressen. Som musiken. Tidigare sjöng jag, spelade gitarr och skrev mycket musik, men när jag mådde som sämst var det som om intresset var borta. Smärtan bedövade liksom hela mig.

Länge tänkte jag att jag aldrig skulle kunna bli kär igen. Men så hände det något i vintras. Jag blev kär i en nära vän. Han var så olik Rudy, men ändå föll jag för honom. Tyvärr var kärleken inte besvarad. Det var tungt, men samtidigt kändes det hoppfullt att jag faktiskt kunde förälska mig igen.”

Saras råd – så bemöter du den som sörjer

Hör av dig mycket! Även om den sörjande inte ringer dig eller inte orkar prata när du ringer — så ring igen. Ha förståelse för att det som den sörjande har varit med om sliter henne eller honom i stycken. Det går inte att ”gå vidare” med en gång.

Hjälp till med praktiska saker. Till ­exempel att gå och handla eller passa eventuella barn. Människor som sörjer är helt slut, på alla plan.

Undvik att prata om dina ­egna ”små ­bekymmer”. Det är lätt att tro att de är lika jobbiga som den sörjandes problem. Så är det inte!

Minna Tunberger