Filip överlever mot alla odds

RELATIONER

23 veckor och 3 dagar gammal vägde han bara lite mer än ett smörpaket, 610 gram.

1 av 3 | Foto: Sara Ringström
Filip är bara tre veckor och föddes nästan 17 veckor för tidigt. I lagens mening är han ett foster, men självklart är Filip ett litet barn.

Paret tvingades att åka till Finland för att föda sina tvillingar alltför tidigt. De förlorade sina barn.

Du såg säkert. Svarta rubriker. Skarp debatt.

Men 8 av 10 för tidigt födda barn överlever.

Söndag har mött hjältarna på neonatalavdelningen på Karolinska sjukhuset.

Läkarna, sköterskorna, föräldrarna.

Och mycket små barn som kämpar för livet.

Byxorna och skjortorna är sjukhusgröna och mjuka. Händerna tvättas noga. Smyckena läggs i fickan.

Det luktar inte lasarett. Det luktar nyfött barn, bebis.

Sprit, mediciner och apparater som piper. Vi är på intensivvårdsavdelningen för nyfödda barn, neonatalavdelningen, på Astrid Lindgrens barnsjukhus på Karolinska i Stockholm.

Ann Edner är överläkare och har två sökare och telefon i fickorna. Just nu har hon jour varannan natt.

– Jag kom in till sängen fem i fyra på morgonen och de ringde fem över. Men jag har inget stort sömnbehov och det är en fördel.

Kristina von Eichwald, sjuksköterska instämmer:

– Nej Ann behöver inte sova så mycket. De två arbetskamraterna skrattar.

Men nu är det morgon. Filip ska få ny blöja. Sjuksköterskorna öppnar luckorna till den varma plastbubblan som är Filips privata rum. Inbäddad med ett täcke som rullats ihop och som sluter tätt kring hans sidor och en liten tyglapp som täcker ögonen, försöker man få kuvösen att så mycket som möjligt likna det rum där Filip egentligen skulle varit. Livmodern.

Inte större än en tumnagel

Filip är tre veckor gammal nästan precis. Men egentligen skulle han inte ha fötts förrän om 14 veckor. Istället valde han han att komma ut efter 23 veckor och tre dagar i mamma Ylvas mage. Det är så tidigt att han egentligen är ett foster, enligt lagens mening. Men nu är han född och stark. Och naturligtvis ett barn.

Den lilla handen är inte större än min tumnagel. Ryggraden syns tydligt under den tunna huden. Allt finns. Naglar och veck i fingerlederna. Perfekta öron. Till och med ögonfransar. Filip öppnar ögonen och tittar rakt in i fotografen Saras kamera.

Då ringer telefonen.

– Akutsnitt, säger Ann och vi går snabbt nerför en trappa och in på operation.

Efterlängtat skrik

Sjuksköterskan Carina Östbom bär den färdigpackade akutväskan. Snabbt packar de upp slangar, handdukar, allt som kan hjälpa den lilla som snart är född.

Plötsligt hör vi ett efterlängtat skrik, bebisen är ute! Strax kommer pappa Mikael med tårar bakom glasögonen. Den lilla sugs rent på blodigt fostervatten, snart skriker hon igen, alla är lättade, det går bra! ”Märta mage” har kommit ut och blivit Smilla, den första tjejen i släkten sedan 1939. Ann gratulerar och berättar att det var bra att den lilla kom ut så snabbt. Moderkakan hade lossnat och då blir situationen snabbt akut. På darriga ben, men med stadiga armar får Mikael till slut bära in den nyfödda till mamma Helene.

Fler sjuka bebisar

Glädjen är stor. Men det är samtidigt en tragisk dag på avdelningen. Just den här dagen finns det bebisar som är så sjuka att man är rädd att de inte kommer att klara sig. Föräldrar och släkt vakar, personalen känner med dem. Här spelar det ingen roll hur länge man har varit i yrket.

I sådana lägen finns det en sjukhuspräst och också en kurator för föräldrarna att prata med. Ett nöddop påverkar och prästen är tagen. Men sorg och glädje är sällan så nära varandra som här. Ett annat barn som prästen frågar efter, har blivit så pass bra att det får flytta till ett annat sjukhus.

– Det var ju bra, då ska jag ringa dit, säger prästen innan hon går.

Inne hos Filip står hans mamma Ylva Fischer. En mobil ultraljudsapparat rullas in bredvid kuvösen. En liten ”penna” stryks försiktigt över fontanellen som inte har slutit sig. Filips hjärna ser bra ut.

– Filip föddes på Danderyd. Vi var inte alls förberedda på neonatalvård. Förlossningen gick snabbt, antagligen hade livmoderkakan lossnat. Allt bara flög ut och de gick iväg med Filip med en gång, jag fick inte se honom, berättar Ylva.

Vikt som ett smörpaket

Familjen fick veta att Filip skulle åka till Karolinska.

Han har visat sig vilja kämpa. 23 veckor och 3 dagar gammal vägde Filip bara lite mer än ett smörpaket, 610 gram.

– I början var jag rädd att skada honom. Han var så skör och huden så tunn, det gick så lätt hål. Då vågade jag bara lägga in handen lite försiktigt. I dag var första gången jag vågade vända honom.

Ylvas mjölk kom igång snabbt. Men första kvällen fick hon bara ut fem milliliter.

– Jag tyckte vi kunde slänga det, det var ju ändå så lite. Fast han fick ju bara en halv milliliter åt gången.

Tro på framtiden

Någon gång tar familjen en dag ledigt från sjukhuset, för att vila och umgås med storebror Emil, 1,5 år. Men mer än en dag går inte. Då kommer det dåliga samvetet envetet krypande. Då vill Ylva åka till sjukhuset och ge sonen en snuttefilt som luktar mamma.

– Vi har slutat säga ”jo, möjligen, om i fall att, kanske”. Och personalen pratar om framtiden, säger Ylva och tillägger:

– Vi ska ju våga tro på framtiden även om ingen kan lova något, säger Ylva.

Ett drygt år har det gått för ett, eller rättare sagt två, av dagens glädjeämnen. Det är dags för återbesök.

– Vilka söta tjejer, säger Ann och ler med hela ansiktet. Hela delegationen med barnneurolog Per Åmark, sjukgymnast Carin Allert, Ann och föräldrar samlas på golvet. Tvillingarna Melinda och Dilara Ucar har fyllt ett år med råge. De föddes i vecka 26 och vägde 730 respektive 870 gram. Storleksskillnaden finns kvar. Dilara väger ett kilo mer och sitter stadigt. Båda två har lockigt mörkt hår, bruna ögon fulla av bus.

– Det här är kul, vi får så sällan se barnen när de har flyttat från oss, säger Ann.

Svårt lungsjuk

Nästa möte är allvarligare. Ett par i graviditetsvecka 24 får besök av Ann. Vattnet har gått, mamman har fått cortison för att barnets lungor ska utvecklas snabbare. Man tror inte att de kommer att gå hela graviditeten ut även om varje timme och dag är en liten seger.

I ett ljusdämpat rum på förlossningsavdelningen berättar Ann om vad som kommer att hända om ett barn föds så här tidigt. Sedan får pappan följa med upp till neonatalen och titta. Ylva berättar för honom hur hon tyckte det var och han tackar.

I sal 7 sitter Karina Furevik och visar ett heroiskt lugn. I famnen ligger Eirik, fyra månader och född i vecka 28. Eirik är svårt lungsjuk och kommer att få stanna kvar ett tag till på sjukhus.

Nu kan Eirik skrika

– De visste inte om han skulle leva eller ej, säger Karina med lugn stämma och den ursprungliga norskan svagt sjungande.

– Det har hela tiden varit att ”nu är det så här och nu jobbar vi på det!” När vi fick reda på att ”nu måste han ut”, började vi planera namn. Vi tänkte att så länge han lever är allt okej.

I dag har Eirik kämpat sig upp till 2,3 kilo, fixat två ljumskbråckoperationer, tagit sig ur respiratorn, behandlas istället med CPAP, en form av andningshjälp, och kan också skrika när han tycker att livet är besvärligt.

Eiriks blå ögon letar efter något att fästa blicken på, det lilla huvudet vinglar åt mammas röst.

Klockan har passerat doktor Anns dags-att-gå-hem-tid med ett par timmar.

Fotnot: CPAP hjälper barn som kan ta egna andetag att fylla lungorna så att lungblåsorna inte faller ihop. CPAP:en ger ett tryck in genom näsborrarna.

Alexandra Forslund (sö[email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM