Det blir dans ni aldrig sett förut

Av: Zendry Svärdkrona

Publicerad:
Uppdaterad:
  Ingen är boss, vi är som tre väninnor, säger Lotta Engberg.
Foto: Elisabeth Ohlson
Ingen är boss, vi är som tre väninnor, säger Lotta Engberg.

Schlager är ju oerhört stort i gayvärlden och ni är också gayikoner. Hur känns det?

– Jag fattade ingenting i början, säger Kikki. Man trodde att de drev med en på nåt vis. Men nu känns det bara kul.

– De älskar musiken, humorn, glamouren och de älskar våran framtoning, för vi är ju samtidigt så väldigt jordnära människor, säger Elisabeth.

Hur har ni det med inbördes roller i gruppen? Är det någon som är boss?

– Nej, det tror jag inte, men vi har inte jobbat ihop förut så vi får se hur det blir, säger Kikki.

– Ingen är boss, vi är som tre väninnor, säger Lotta.

Vad är er styrka?

– Att vi är tillsammans, åldern och erfarenheten, säger Elisabeth. Att vi har hunnit komma ner på jorden. Vi är mammor, vi vet vad livet är för något. Vi vet att det handlar om respekt till jobbet och kärlek till din nästa. Vi har ett vardagsliv ihop med vår karriär, det gör att man blir bättre som artist också. Vi är coola va (skratt).

Och så har ni slagit huvudet i väggen ett par gånger?

– Ja, det har vi gjort, säger Kikki. Och det har inte skadat (skratt). Av skadan blir man vis.

– Vi har inte hela tiden oss själva i fokus och det är skönt, säger Lotta.

– Vi har däremot träffat ett antal världsmästare på det på vår väg hit, säger Kikki med en liten grimas. Folk som tror att det räcker med en hit. Men du måste ha hit nummer två också, och helst tre, fyra och fem. Så ska man komma ihåg vad man kan, men också vad man inte kan.

– Jag måste säga att jag har lite svårt för när artister är castade av produktionsbolaget från början. Jag vill inte peka ut någon, utan det är tendensen jag är kritisk mot. Jag gillade Spice Girls när de kom, det var starka tjejer med go, men nu har det kommit så många bleka kopior. Jag begär inte att man ska ha koll på allt när man är 19 år, men de blir lätt offer för en bransch som vill göra snabba pengar, säger Elisabeth.

– Man måste ju kunna sjunga också, det duger inte att dansa och se snygg ut, säger Kikki bistert.

– De får gärna vara med, men de blir aldrig så gamla som vi i alla fall, säger Lotta (skratt).

– Alltså Kikki, Bettan och jag har ju verkligen tragglat runt, och spelat och spelat och spelat.

Vad tycker ni om det nya upplägget kring Melodifestivalen då?

– Vi är jättepositiva, säger Kikki. Det är kul både för oss artister och för publiken.

Har ni några andra gemensamma planer?

– Ja, massor, säger Lotta, någonting blir det, men vi har inte riktigt bestämt vad än.

Nu kommer Anette som gör kläderna och diskuterar med Kikki hur de ska göra med den där långa svarta skinnkappan, vem som ska lägga upp den och om Kikki ska ta den med hem till Bollnäs redan nu.

– Jag hade velat ha den lite figursydd, säger Kikki.

– Den är ju det, säger Anette.

– Men jag har ingen midja, säger Kikki. I går hade jag midja, det har jag inte haft på tjugo år, men det var kläderna den satt i (Elisabeth och Lotta vrider sig).

– Är det lätt att intervjua oss? frågar Lotta.

Nej, men kul. Nu tänkte jag att man skulle få höra lite av era erfarenheter från det här kringflängandet med band ute på vägarna.

– Ja, det man kan konstatera till att börja med är att det är så mansdominerat, säger Lotta. Arrangörer, producenter, musiker, det är alltid killar, killar, killar. Man får nästan aldrig jobba med tjejer.

Läs fortsättningen här:

– Vi älskar Bert

Publicerad: