”Smaken av framgång är mindre söt när den har varit ett krav”

RELATIONER

Läs Daniel Pernikliskis krönika

Foto: Daniel Pernikliski.

Under de sista veckorna av min styvdotters fotbollskarriär haltade hon till träningarna. Precis när vi skulle gå hemifrån fick hon förskräckligt ont i benet och meddelade att hon inte var i stånd att träna. Då sa vi att hon att hon måste gå i alla fall men att hon fick ta det försiktigt med sitt ömma ben, och så linkade vi iväg. Då och då glömde hon bort sin teater och promenerade som vanligt, för att plötsligt komma på att hon hade ont igen och haltade då ännu mer för att kompensera.

Det hela var väldigt rart och smärtan försvann alltid lagom till att träningen började, och då hade hon oftast kul. Vi lät henne inte sluta mitt i terminen, därför att det var hon själv som hade valt att hon skulle fortsätta, och då fick hon minsann gå klart och sedan bestämma hur hon ville ha det.

Trots att hon sedan slutade inbillar jag mig att hon ändå lärde sig någonting om att man måste ge saker en chans och inte ge upp för lätt. Se om ett förlorat intresse bara är tillfälligt eller bestående. Vad man än sysslar med kommer man ju att stöta på motstånd som man måste kunna ta sig förbi.

Men att pressa sina barn till specifika resultat och yrkesval är någonting helt annat. Uppmuntrad i sin strävan måste man ju bli, men får man signalerna hemifrån att man är misslyckad om man inte blir fotbollsproffs eller hjärnkirurg eller får alla rätt på matteprovet är sannolikheten stor att man blir olycklig. Och lyckas man lär smaken av framgången vara mindre söt när den har varit ett krav.

Vad man än väljer för bana måste det viktigaste vara att man känner sig älskad och respekterad för den person man är och inte för de resultat man presterar. Har man den grundkänslan med sig har man inte bara fler saker att välja mellan, det blir också svårare att misslyckas.