"Det blir bara mys när vi träffas"

RELATIONER

Mikaela är helgmamma en gång i månaden

En helg i månaden.

Så ofta träffar Mikaela Sundqvist sin 11-årige son Jonathan.

— Jag får guldkanten. När vi ses finns inte tid för bråk, säger hon.

Första gången Mikaela Sundqvist vinkade av Jonathan på flygplatsen var han bara fem år. När de kramats hej då och han gått ombord på planet satt hon kvar utanför och grät i timmar.

– Hela första året var fruktansvärt. Jag tänkte ”vad är det jag håller på med, han är ju så liten”. Men jag upptäckte att det stod många andra mammor och pappor och vinkade av sina barn på Landvetter. Då kändes det lite bättre.

Pappas pojke

När Jonathan föddes 1996 bodde Mikaela med Jonathans pappa i Trångsund utanför Stockholm. Efter fem år tillsammans separerade de och frågan om var sonen skulle bo blev aktuell. Det viktigaste för båda var att Jonathan inte skulle behöva flytta och ryckas bort från tryggheten i dagis och kompisar.

– Det kändes naturligt att Jonathan skulle bo kvar hos sin pappa. Han har varit pappas pojke från första timmen. Själv flyttade jag till en tillfällig lägenhet i närheten.

Efter ett tag träffade Mikaela en ny man i Stenungsund, utanför Göteborg, och började pendla till västkusten. Där blev hon erbjuden sitt drömjobb, och till slut tog hon steget och flyttade dit.

– Jag visste att det betydde att jag inte skulle träffa Jonathan lika ofta längre. Men just då kändes det som en tillfällig lösning. Vi provflög tillsammans och han sa att han kunde klara det själv.

Reaktionerna från omgivningen var inte positiva.

– Många var upprörda och frågade hur jag kunde lämna mitt barn. Att det var egoistiskt. Men det var precis tvärtom! Att dra med mig Jonathan utan hänsyn till var han ville bo _– det hade varit egoistiskt!

Det har gått sex år sedan dess och situationen är den samma. Mikaela och Jonathan träffas fortfarande en helg i månaden, varannan gång kommer han till västkusten och varannan gång åker hon till Stockholm. Mikaela berättar att det fungerar fint för dem, men omgivningen har fortfarande svårt att förstå.

– Alla rynkar pannan när man berättar. De som är i min egen ålder har lättast att acceptera, kanske för att det inte längre är en ”självklarhet” att ett barn ska bo hos mamma. Folk som är äldre tenderar att tycka synd om mig.

Bråkar aldrig

Förr mådde Mikaela dåligt av reaktionerna, men försökte att visa sig stark. I dag talar hon gärna om situationen. Och hon poängterar att det är tack vare Jonathans pappa och extramamma i Stockholm hon känner sig trygg med att bo långt ifrån honom.
Att dra med mig Jonathan utan hänsyn till var han ville bo _– det hade varit egoistiskt!

– De är båda fantastiska. Hade det inte varit så hade jag aldrig flyttat.

Att förlora vardagen tillsammans, är inte bara negativt, menar Mikaela.

– Visst känner jag att jag missar mycket. När kollegor klagar för att de missar första timmen på barnens hockeyträning, kan det göra ont. Samtidigt, eftersom jag och Jonathan inte ses så ofta, bråkar vi aldrig. Det finns inte tid till det. Jag får guldkanten.

Under veckorna sitter de på msn och chattar, ringer eller skickar sms. Så det blir aldrig stelt när de ses, Jonathan brukar rusa ner för rulltrappan på flygplatsen och kasta sig i mammas famn.

Priset är för högt

– Vi pratar alltid öppet om känslor, så jag vet att det här fungerar bra för honom. När vi ses myser vi, spelar playstation, går på bio eller kafé. Gör lugna saker.

Den oundvikliga frågan: Om Mikaela kunde backa bandet, hade hon gjort samma val i dag, som för sex år sedan? Hon tänker länge.

– Nej, det hade jag inte. Priset är för högt... men nu är det som det är. Jag kommer alltid att finnas till för Jonathan oavsett om det innebär att flytta tillbaka, säger hon.

Hanna Radtke

ARTIKELN HANDLAR OM