Solveig kommer alltid att sakna sin mamma

RELATIONER

”Tårarna är en enorm, läkande kraft”

Att gå rätt in i det svåra gör en människa stark.

Det lärde sig Solveig Ternström, 67, när hennes mamma Elisabeth blev demenssjuk.

Solveig stannade vid sin mammas sida – ända till andra sidan döden.

Foto: Tårarna läker När Solveig Ternströms mamma blev dement fanns Solveig vid hennes sida. Efter mammans död gråter Soveig ofta: ”Tårarna är min medicin, en enorm, läkande kraft”, säger hon. På bilden infälld ser vi Solveig med mamma Elisabeth från en svunnen tid.

När Solveigs pappa blev sjuk blev Solveig rädd. Hon drog sig undan.

Men när hennes mamma blev dement och flyttade till ett äldreboende hade Solveig bestämt sig för att finnas kvar. Hon tvättade sin mamma, skötte sår och matade.

En sista stund

– Det är plågsamt att se sin förälder bli svag. Det ger upphov till en aggressivitet, men ilskan gör dig också stark.

Efter Elisabeths död ordnade Solveig en sista stund. Hon samlade sina väninnor och bjöd på kaffe vid Elisabeths öppna kista.

– Vi smyckade mamma och la ner blommor och minnessaker i kistan. Jag kunde till och med skratta i mammas närvaro.

Döden blev hanterbar

På begravningen såg Solveig till att kistlocket öppnades en sista gång, så att Elisabeth skulle få se träden och himlen innan kistan sänktes ner i jorden.

– Jag har fått fina minnen tack vare att det var en lång process. Döden blev hanterbar, naturlig och vacker.

Ändå finns saknaden kvar.

– Att bli moderlös är kanske den största övergivenheten man kan vara med om, hur gammal man än är.

Viktiga tårar

Minnena kommer i sjok. Solveig gråter ofta.

– I Sverige finns det en stark uppfattning att inte visa gråten, men den har en viktig funktion. Tårarna är min medicin, en enorm, läkande kraft.

Solveig har också särskilda platser att gå till. Ett ”gråtställe”, en sten i skogen. Katolska kyrkans kapell dit hon går och tänder ett ljus ibland. Elisabeths grav där Solveig hämtar kraft.

– Jag går till mamma och gråter och sedan när jag åker därifrån känner jag mig stark.

Emmy Sundqvist