Svårt skydda kvinnor från hedersvåld

RELATIONER

Bara ett fåtal kan leva som vanligt

Kvinnor som utsatts för hedersrelaterat våld ges ett gott skydd på särskilda boenden.

Problemet är att ändra attityden hos kvinnornas familjer, så att de kan leva tryggt ute i samhället, visar en ny studie.

De tre storstadslänen har fått i uppdrag av staten att ordna skyddade boenden för personer från hela landet som utsatts för så kallat hedersrelaterat våld.

Den största verksamheten finns i Västra Götaland, där man bland annat satsat på att ge personerna egna lägenheter. De flesta är flickor eller unga kvinnor, men det finns också män och något äldre kvinnor med barn. Alla har utsatts för så mycket hot och våld att socialtjänsten beslutat om skyddat boende.

Steget tillbaka

Maren Bak, docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet, har utvärderat boendet i Västra Götaland. Hon anser att det fungerar bra, men pekar även på stora problem.

– De här personerna mår psykosocialt sämre än man kunnat ana. Familjernas ultimata mål är att gifta bort unga kvinnor i tvångsäktenskap, ofta med män från hemlandet, framhåller Maren Bak.

Många är vana vid att ha en stor familj tätt omkring sig. I det skyddade boendet slipper de utsättas för hot och våld, men måste å andra sidan klara sig ensamma, om än med stöd från samhället.

Det stora problemet är att kunna ta steget från skyddad tillvaro till ett vanligt, tryggt liv, och helst ha kontakt med sin familj igen.

45 ärenden, omfattande totalt 80 personer, ingick i Baks studie under 2006. Bara fyra av dem kunde avslutas på ett planerat sätt, så att de skyddade personerna levde ”vanligt” igen. Nio ärenden avslutades oplanerat, genom att personen lämnade sitt skyddade boende mot socialtjänstens vilja.

– De saknade sin familj för mycket, och valde att återvända, förklarar Maren Bak.

Kräver insatser

Ingen av dessa har råkat illa ut på nytt. Men allmänt sett är hotet om förnyat våld från familjen stort. Frågan om hur samhället kan påverka dessa familjer återstår att lösa. Baks rapport pekar på att det krävs stora insatser för detta, både forskning och i praktiken.

– Det kanske inte alltid är socialtjänsten som ska hålla kontakt med familjen. Det kan vara till exempel en släkting, en lärare, en imam eller någon från en invandrarorganisation, säger Lasse Johansson, projektledare på länsstyrelsen i Västra Götaland.

Micke Larsson/TT