”Gud, vad har jag gjort med Mr Colgate smile”

avSanna Casson

Publicerad:
Uppdaterad:

Hanna Hedlund är tillbaka med skiva, show och tv – då får sambon & kvinnofavoriten Martin Stenmarck sköta familjen

1 av 6 | Foto: Maria Östlin (Styling: Ehva Löpp och Linda Gradin)
”Vilken glidare, tänkte jag” Hanna Hedlund blev inte ett dugg imponerad första gången hon träffade Martin Stenmarck (lilla bilden nedan).

Hon var alltid den där duktiga flickan.

Men en dag brast det, prestationsångesten blev för stark.

Nu, några år senare, har artisten Hanna Hedlund kommit tillbaka med ny platta, krogshow och tv-program.

– Det är väldigt skönt att släppa kraven och bara göra det som man verkligen vill, säger hon.

Det är torsdagsgrått ute och Hanna Hedlund sitter och väntar i hotellobbyn. Hon har en tjock halsduk virad runt halsen.

– Jag är lite förkyld, så jag ska egentligen inte krama dig, säger hon.

Men vi kramas ändå. Hon är solfräkning efter en utlandsresa och så luktar hon gott. Sött på något vis.

Vi går upp till matsalen. Hanna jublar över att vi ska äta hotellfrukost och hon undersöker buffén länge innan hon bestämmer sig. Till slut blir det kaffe, yoghurt och smörgåsar.

Det är mycket Hanna Hedlund nu. För några månaders sen släppte hon sin första platta ”Det är jag som är mamman”, hon leder en av körerna i ”Körslaget” på TV4 och hon har en egen krogshow på Mosebacke i Stockholm. Plus att hon har två barn med sångaren Martin Stenmark.

Hur hinner ni?

– Vi är bra på att planera. Och så turas vi om att ta huvudansvaret för barnen. Just nu är det min tur att satsa lite extra på karriären.

Hur funkar den uppdelningen?

– Det funkar väldigt bra faktiskt. Vi kan styra våra arbetstider själva och se till att vi exempelvis inte släpper skivor samtidigt. Och i den här branschen kan man bli trött på sig själv i bland, då är det skönt att tänka att snart ska jag jobba i det tysta en tid, säger Hanna.

För det fanns en period när prestationsångesten var så stark att Hanna var nära att släppa hela karriären. Hon var guldmasknominerad två gånger för sina musikalroller, hon hade varit med i Melodifestivalen och hade gjort sig ett namn i branschen. Men så blev hon gravid och när hon kom tillbaka från mammaledigheten hade telefonen tystnat. Hon fick inga jobberbjudanden och levde på a-kassa. Ungefär samtidigt vann sambon Martin Stenmarck Melodifestivalen med ”Las Vegas”.

– Det är klart att jag unnade honom det, men det var en väldigt tung period för mig, säger hon och tittar på sina naglar.

Otillräcklig

Hanna började känna att det inte var värt det längre. Hon var trött på att ställa upp på jobb som hon kanske inte riktigt ville göra, trött på att känna sig otillräcklig och inte veta om hon skulle ha något jobb nästa månad. Hon började läsa teatervetenskap på universitetet. Funderade på att bli lärare.

Ungefär samtidigt pluggade en av Hannas kompisar till personlig coach och undrade om Hanna kände någon som hon kunde använda som testperson.

– Ta mig, sa Hanna.

Och det kunde inte ha kommit mer lägligt. Efter samtalen med coachen insåg Hanna att hon inte var klar, att hon hade mer att ge i artistbranschen. Hon började också förstå att allt inte behöver vara så bra och roligt och fint hela tiden. Och att hon inte måste tacka ja till allt.

Hon hade länge haft tankar om att släppa en skiva på svenska. Inte med några glättiga schlagerdängor, utan med låtar som verkligen betyder något för henne.

I höstas blev plattan ”Det är jag som är mamman” klar, en skiva med texter som bygger på dagboksanteckningar från Hannas mammaledighet. Och hon är nöjd med resultatet:

– Det här är något ärligt som verkligen är jag. Det är en skiva som jag verkligen kan stå för, säger hon.

Epatraktor-lycka

En av låtarna handlar om Kilafors. Ett litet samhälle i Hälsingland där Hanna växte upp, där man hängde vid Hambogrillen på kvällen och där lyckan var fullkomlig om man fick åka ett varv Epatraktor med någon kille man gillade.

Vem var du i Kilafors, den coola tjejen som man spanade in i skolkatalogen eller den mer tysta och blyga?

– Blyg var jag inte. Jag var nog lite av en ledartyp i skolan som gärna sa vad jag tyckte om saker och ting. Men jag hängde med alla. Hårdrockartjejer, punkare, mina orkesterkompisar och de som jag festade med på helgerna. Vi hade ett fantastiskt tjejgäng. Vi umgås faktiskt fortfarande.

Du sjunger om att du hånglar med Stefan i låten "Kilafors". Vem var det?

– Det finns nog tre Stefan som skulle kunna tro att det handlar om dom. Men faktum är att jag och låtskrivaren Oscar Danielson bara tog ett namn som var poppis när jag växte upp. Killen jag hånglade med hette något helt annat.

Skulle du kunna tänka dig att flytta tillbaka?

– Ja, Kilafors är fortfarande hemma för mig. Det är väldigt skönt att komma hem till tryggheten och lugnet. Samtidigt har jag nog en romantiserad bild av hur det är att bo där. När jag bodde hemma var det så kravlöst, man behövde inte ens betala räkningarna.

Vad säger Martin om att flytta?

– Han skulle absolut kunna tänka sig det. Då är det nog mer jag som bromsar, eftersom jobben finns i Stockholm.

Jobbade på Wallmans

Redan hemma i Kilafors var musiken och teatern självklar för Hanna. Hon sjöng i kör, spelade teater och trombon. Men det var först på gymnasiet som hon fattade att det var det som hon ville jobba med. Klassen åkte till Stockholm och hon fick se sin allra första musikal.

– Det var helt magiskt. Att sjunga och spela teater samtidigt. Det var precis det jag ville göra.

Hon flyttade till Göteborg och pluggade sång, dans och teater, sedan blev jobbet som trombonspelande servitris på Wallmans salonger inkörsporten till karriären. Det var också där som hon träffade honom första gången. Martin Stenmarck.

Hon visste vem han var, men hon var inte ett dugg imponerad.

– Han kom fram till mig med ett stort drygt Colgate-leende efter en show på Wallmans och sa typ: ”vad duktig du var gumman”.

– Vilken glidare, tänkte jag.

Men Martin själv har berättat för Hanna i efterhand att han bara hade gått fram och gett henne beröm, medan hon dissade honom totalt.

Instängda i städskrubb

Någon vecka senare träffades de igen. På personalfest för de anställda på Wallmans salonger. Festen var blöt och dagen efter vaknade Hanna upp med Martin bredvid sig i sängen.

– Jag vet att jag tänkte: Gud vad pinsamt vad har jag gjort med ”Mr Colgate smile”?

Det var först någon månad senare som hon insåg att han var mycket mer än det där vita leendet:

– Det var personalfest igen. Jag och Martin satt i en städskrubb och pratade när vi upptäckte att klockan var tio på förmiddagen. Lokalen var larmad och låst och alla hade gått hem. Men det gjorde inget. Vi hade det så fantastiskt roligt där. Då insåg jag att det var han och ingen annan.

Hatfrågan

Sedan kommer den där frågan som Hanna hatar. Det är första gången under hela intervjun som hon ser lite sur ut. Hon är nämligen skittrött på frågan, hur det är att vara tillsammans med en av Sveriges snyggaste män.

– Utseendet är en så liten bit av honom, han är så mycket mer än så.

Är du fortfarande kär i honom?

– Så jävla kär.

Vad är tricket – ni har ju ändå varit ihop i mer än tio år?

– En orsak är nog att vi inte begränsar varandra. Vi har egna liv som vi värdesätter, samtidigt som vi gör roliga saker tillsammans.

När kommer du fria?

– Jag skulle nog inte kunna fria. Jag är lite traditionell och väntar på att Martin gör det. Men just nu känns det roligt att ha det kvar...

Hur ser framtiden ut jobbmässigt?

– Jag vill fortsätta att utveckla saker som jag gillar. Jag vill göra mer tv, mer musik och mer teater. Det är skönt att jag har lämnat den där osäkerheten och bara kan kasta mig ut.

Publicerad: