15 år senare: Så gick det för millenniemammorna

avCaroline Hougner

RELATIONER

Monica Sahlin, 45, och Anna-Karin Holmberg, 44, fick var sin dotter år 2000

1 av 3 | Foto: BJÖRN LINDAHL
15 år senare Elin, Anna-Karin, Monica och Alva.

Femton år av det nya årtusendet har gått.

Hur har det gått för våra Millenniemammor och deras 00:or?

Vad blev av drömmarna? Vad tror de om framtiden?

Aftonbladets Caroline Hougner har träffat dem igen – Monica Sahlin, 45, och Anna-Karin Holmberg, 44, som fick var sin dotter år 2000.

Raketerna smällde och natthimlen fylldes av glittriga färger.

På var sitt håll hemma i Huddinge stod Monica och Kajsa med magarna i vädret och blickade in i det nya millenniet.

– Spänningen var stor. Det var ju så mycket prat om jordens undergång och allt som skulle krascha den natten, skrattar de och döttrarna som nu fyller femton tittar oförstående.

Få farhågor besannades 00.00.00 den spektakulära millennienatten då klockor och kalendrar ställdes om för en ny tid, ett nytt millennium. Jorden gick inte under och all elektronisk apparatur ställde om sig som om det var vilken natt som helst. Och varför inte egentligen?

”Inget man tänker på”

När 14-åringarna Alva och Elin hör om hysterin ser de smått frågande ut, liksom när de får frågan om de tänkt på att de är 00:or.

– Alla vi är ju 00:or... Det är inget man tänker på. Det är som vilken årskull som helst, säger Elin och sätter punkt för den diskussionen.

Nej, millennieskiftet är inget man tänker på längre. Vi använder knappt ordet längre. Vardagen har tagit över och den är som den är. Förändringar kommer krypande och upptäcks sällan förrän lång tid gått inser jag när jag återser Monica och Kajsa.

Tekniska utvecklingen märks av

Det märks framför allt i den tekniska utvecklingen. Bara det här med mobiler... när jag letade efter Monica och Anna-Karins telefonnummer hittade jag inga mobilnummer, naturligtvis. Julen 1999 sökte jag fortfarande de flesta på fasta nummer och gjorde intervjuer när folk var hemma eller på jobbet.

Denna gång får jag tag i Monica när hon sitter i bilen och vi pratar hela vägen. Och så är ju i princip allt numera digitalt. När vi letar efter bilderna från första gången de var i tidningen inser jag inte finns lagrade någonstans, utan en äldre medarbetare får leta i ett gammalt arkiv för negativ.

Även om det känns som i går, märker vi ganska snart hur mycket som förändrats när döttrarna grimaserar och ser frågande ut. Och plötsligt känns 1900-talet forntid.

Alla drömmar om framtiden tycks också ha bromsats in. Istället är det nu barnens framtid och drömmar som ligger i fokus.

ARTIKELN HANDLAR OM