Jag är urless på daltandet med papporna

RELATIONER

Nu har SCB:s nya jämställdhetsrapport kommit. Man kan sammanfatta den så att jämställdheten går sakta men osäkert framåt. Till exempel tar pappor ut 14 procent av föräldraledigheten mot sina tidigare 12 procent.

Pappor behöver vara mer med sina barn. Det är framförallt bra för barnen men skulle även bidra en hel del till jämställdheten. Vi är någotsånär jämställda fram tills barnen kommer, då slungas vi plötsligt in i en klibbig massa av traditionella könsroller. Kvinnor halkar efter i löneligan men blir som plåster på såren befordrade till oavlönade projektledare för Familjen, och håller koll på allt från barnens klädstorlekar och tiderna på BVC till matinköp och städning.

Jag vet inte varför pappor inte tar ut mer föräldraledighet. Men jag följer med spänning den uppsjö förslag som dykt upp i pappadebatten. Det är mycket snack om ekonomi, full ersättning för att vara hemma och att taket på föräldraförsäkringen måste höjas. Tidigare under våren var jag på en föreläsning av journalisten Dick Sundevall om papparollen. Han föreslog bland annat att kvinnor måste låta sina män sköta barnen utan att de lägger sig i och vet bäst. Det kan tydligen få vilken man som helst att tappa sugen.

Jag tittar undrande på min sambo och gör en snabb utvärdering: Är han fyra år? Nej. Är han efterbliven? Nej.

Är det bara jag som lever ihop med en normalbegåvad man och därför undrar varför pappadebatten blir så fånig? Visst - det är bättre om man får stöd av arbetsgivaren och full ersättning för att vara hemma med barnen. Visst - det är trevligare om man slipper en besserwisser till fru som misstror ens förmåga att byta blöjor. Visst – det vore roligare om alla män som var hemma med sina barn blev adlade och/eller titulerade ”Sankt Pappa”.

Det är symtomatiskt att man nu, när man vill locka männen in i hemmen, börjar förfasa sig över villkoren för småbarnsföräldrar. Föräldralediga kvinnor har i alla tider varit de stora förlorarna genom taskiga omplaceringar på jobbet, usel löneutveckling och mer dubbelarbete. När samma villkor börjar drabba männen reagerar plösligt politiker och debattörer.

Jag är urless på daltandet

med papporna! Varför behöver de så mycket stimulans i form av mutor och ryggdunkningar för att vilja vara med sina barn? Bara en gång vill jag höra någon säga till dem vad kvinnor alltid får höra: ”Vad du gnäller! Är det inte värt alla uppoffringar för att få vårda den du älskar mest; ditt barn?”.

Terri Eriksson ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM