Jag vill leva fritt som Fadime

Publicerad:
Uppdaterad:

RELATIONER

Lillasysternberättar om saknaden,sitt nya livoch längtan efter familjen

 FADIME BERÄTTADE INTE ALLT    Fadime visste att jag stöttade henne, säger Songül Sahindal. Men hon berättade aldrig om talet hon höll i riksdagen eller tv-filmen som gjordes om henne.
Foto: Magnus Sandberg
FADIME BERÄTTADE INTE ALLT Fadime visste att jag stöttade henne, säger Songül Sahindal. Men hon berättade aldrig om talet hon höll i riksdagen eller tv-filmen som gjordes om henne.

Sju månader har gått sedan Songül Sahindal såg sin storasyster mördas.

Hon säger att hon vill leva fritt som Fadime. Att hon vägrar gömma sig.

– Men jag vill heller inte bryta med familjen, säger hon.

Foto: Eva Tedesjö
Fadime Sahindal sköts ihjäl av sin pappa inför ögonen på lillasystern Songül som vittnade mot fadern i rättegången.

Songül har just fyllt 24 år. Ett föremål har hon kvar efter Fadime: en träskulptur av en häst, gåva från pojkvännen Patrik som dog i en bilolycka. Den tornar upp sig mitt i det lilla vardagsrummet. Songül ärvde även sin storasysters avklippta, vackra hår, och kläder. Hon förvarade allt hos sig under flera månader.

– Sedan gav jag bort alltihop. Jag behövde det inte längre.

Jag frågar Songül om de är lika i något avseende, som systrar kan vara, men hon ser mest förvånad ut. Lik Fadime? Det har hon inte tänkt på.

– Vi pratade inte om frigörelse och sådant. Jag såg tv-filmen om Fadime och tyckte om det hon sa, men vi pratade aldrig om det, bara vanliga saker.

Sju månader har gått sedan mordet, juridiskt är fallet avslutat, men Fadime existerar, inte bara som namnet på en ung mördad kvinna, utan som ett begrepp. Nyligen dömdes en kvinna till åtta månaders fängelse för att ha hotat sin dotter med orden: ”Det kommer att hända med dig som med Fadime.”

Efter bara sju månader har även en viss mytbildning kring Fadime smugit sig in. Det framhålls ibland att Fadime ångrade sin offentlighet. ”Ju mer hon framträdde desto mer trängd blev hon gentemot familjen.” Men sanningen är att Fadime lät sig intervjuas tre gånger. Endast tre gånger, varav två gånger anonymt.

Först efter sin död blev hon världsberömd.

Det var Songül som vittnade mot sin far i rättegången. En tisdag i mars redogjorde hon lågmält och glasklart för hur hennes far hade skjutit Fadime till döds i hallen till den lilla enrummaren. Han dömdes till livstids fängelse.
Mamma ville

inte vittna mot sin man – hon

var rädd. Jag kan

förlåta henne det.

Sedan blev hon sjuk.

– Jag var manisk och aggressiv, berättar hon, och blev inlagd. Det var en jobbig tid, men också bra för mig, och jag mår ganska bra nu.

I likhet med Fadime har Songül gjort egna val. Hon flyttade hemifrån tidigt och hade en pojkvän. Familjen accepterade inte, men reagerade inte lika häftigt som med Fadime.

– De valde att förklara det med att jag visserligen var en hora, men att jag ju var sjuk. Jag höll mig för mig själv också. Pratade inte så mycket hemma.

Hon har nu arbete på ett kafé och funderar på att bygga på sin barnskötarutbildning. Hon har fortfarande stöd av en kontaktperson. Polisen hjälper henne med visst skydd.

Jag frågar om hon fruktar sin familj, hon ler och rycker på axlarna:

– Jag struntar i vad som händer. Jag vill inte vara rädd. Varför skulle jag?

I januari, morgonen efter mordet, intervjuade jag en nygråten Mona Sahlin som snarast avsatte två miljoner kronor till åtgärder för unga flickor med behov liknande Fadimes. En rad myndigheter har sedan dess aktiverats, rikspolisstyrelsen har tillsatt en särskild expert och riksåklagarämbetet kartlägger tidigare domar.

Det rör på sig. Men Kenneth Ritzén, en av sju personer som arbetar med integrationsfrågor i Uppsala, är inte imponerad.

– Två miljoner, det räcker för att köpa servetter till kaffet. Till kafferepet i Rosenbad, fy fasen, det är oförskämt. Föreningar som vill göra något har inte ens lokaler.

Till Uppsala anslogs inga pengar, ”ironiskt”, säger Ritzén som mycket väl kände till att det saknades rutiner till skydd för flickor som Fadime. Liksom för Sara. Och Pela.

– Vi glömde Sara och Pela. Det kan ju hända att vi inte skiter i Fadime, men vi får inte heller strunta i hennes pappa och övriga familj.

– Vi kan hoppas det blir en skiljelinje. Man kan jämföra med trafikdöd, hur många måste dö innan vägkurvan byggs om? Det kanske räcker nu.

”Vardagsgnet”, kallar han arbete med integrationen. Ett osexigt gnet med att skapa nätverk, jobba underifrån, jaga pengar.

– Integration är i ytterst hög grad samhällets skyldighet. Men det är en djupt existentiell omställning som tar mycket lång tid. Människor måste kunna hänga ihop.

– Vi har inte definierat det på ett anständigt sätt utan famlar och flaxar och refererar till att människor ska kunna svenska och gå och jobba, det är vanvettigt okänsligt.

– Det tar tid att hitta sig själv. Så måste vi prata om det.

– Det är tidskrävande att diskutera Adams revben för att kunna nå fram till hur barnkonventionen kan vara förenlig med islam.

i vad som

händer. Jag vill inte

vara rädd för familjen

– varför skulle jag?

Songül visar mig en fyllig artikel ur The New York Times som beskriver mordet. En amerikansk filmare har tagit kontakt. Även Marianne Spanner, som för Striptease gjorde tv-filmen om Fadime, har intervjuat Songül för sin nya film som sänds i oktober.

Songül vill gärna vara med, och vill gärna visa sig i Aftonbladet. Visa att hon överlevt och inte är rädd.

– Men mycket som skrivits är skit. Journalisterna kunde ha nöjt sig med att skriva om själva mordet. Jag anser inte att alla kurder behandlar sina familjer illa. Det handlar om vissa män, från vissa avlägsna byar, framför allt de som inte lärt sig tala svenska.

– Det kanske var sant det som stod i tidningarna, men jag tyckte inte om sättet min familj beskrevs på. Det stod hårda saker om min pappa och många detaljer om hans uppväxt och hur vi haft det hemma. Var det verkligen nödvändigt?

Sju månader efter Fadimes död får Kurdiska riksförbundet dagligen hatbrev från människor som utgår från att de våldsbrott de läst om utförts av en kurd.

– Vi är mer utsatta än någonsin, säger Keya Izol, förbundets ordförande. Hur vi ska tackla det vet jag inte.

– Efter mordet på Fadime beskylldes vi av alla för att inte göra något, vilket är djupt orättvist. Redan för fyra år sedan startade vi ett projekt om generationskonflikter. Men det är först efter mordet på Fadime som myndigheterna, som har det tvingande ansvaret, gjort en kartläggning.

– Vi känner ansvar! Men vi kan inte ändra attityder över en natt.

Songüls första reaktion efter mordet var att bryta med sin familj. Aldrig mer ville hon se släktingarna som hånskrattat åt hennes vittnesmål.

– Men jag har ändrat mig. Jag vill inte välja sida. Trots allt är familjen viktig. Banden är starkare än banden till vänner.

– Det var ju inte heller mammas fel. Hon ville inte vittna mot sin man, hon var rädd. Jag kan förlåta henne det.

Hon har viss telefonkontakt även med sina äldre systrar. Mamma överväger att flytta tillbaka till Kurdistan. Det har blivit tyst och ensamt för henne, tror Songül.

Familjen isolerades.

– Pappa trodde att han räddade sin heder, men jag tror att han mer blev utskämd i andra familjers ögon. Han som ljugit i rätten och som har missförstått. Pappa överdrev i allt han sa. Det var inte så att andra kurder hade spottat på honom i gathörnen, det föraktet fanns mest i hans egen hjärna.

Längtan efter familjen var anledningen till att Fadime fanns i Uppsala kvällen 21 januari och kunde mördas. Samma längtan har nu hennes lillasyster Songül. Det är en längtan som kan vara svår för alla att förstå. När en kvinna blir slagen ska hon resa sig och gå, är det inte så vi lärt?

Men denna längtan är själva nyckeln, menar Kenneth Ritzén.

– Mytologin är att det handlar om att välja mellan sin kultur och den svenska jämställdheten. Vi ser Fadime som att hon kämpade för sitt val.

– Men det blir lätt ett förhärligande av ”det svenska”. Vi moraliserar när vi betonar friheten som ”svensk” och inte talar om människors andra djupa behov att vara förankrade. Det handlar inte om att välja utan om att sy ihop sina olika lojaliteter.

På samma vis tycker han att vi moraliserar när vi framställer kvinnor som förtryckta och män som förtryckare. Det är att mota in pojkar och män i försvarsposition.

När vi talar om invandrare som att ”de har inte förstått” och ”vi ska vara tydliga” – då blir det konfrontation, menar Ritzén. Ingen lyssnar då.

– Insikt kommer ju inifrån.

– Jag tänker ofta på Fadime, säger Songül Sahindal, på att hon hade varit hemma från sin praktikresa till Kenya nu, om hon fått leva.

På sina promenader går Songül gärna förbi Svandammen vid Flustret i centrala Uppsala och tänker att där borde en gata uppkallas efter Fadime och Patrik. Det var deras särskilda romantiska ställe, vet hon.

– Och ibland är det som jag ser henne på stan, när en kvinna med stort hår går förbi. Då känner jag Fadimes närvaro.

Kerstin Weigl

Publicerad: