”Det här är min sista chans”

avSanna Casson

Publicerad:
Uppdaterad:

Anorexin höll på att kosta Engla Louise livet – nu kämpar hon för att bli frisk

Foto: Sanna Sjöswärd
BILD FRÅN FÖRR Engla Louise när hon mår som sämst och väger 24 kilo. Det blir jobbigt att titta på en bild från förskolan när hon är sex år gammal.

Nu börjar anorexisjuka Engla Louise, 29, långsamt bli bättre.

– Det här är min sista chans att bli frisk, säger hon.

Foto: Sanna Sjöswärd
På Capio anorexicenter i Upplands Väsby har patienterna på sig sina egna kläder. Det är en viktig del i tillfriskningsprocessen.

Hon vägde 26 kilo och kämpade för sitt liv när Aftonbladet träffade henne i juli.

I kväll visar TV3 hennes kamp mot anorexin på Akademiska sjukhuset.

När Aftonbladet träffar henne har hon flyttat.

Engla Louise är klädd i en rosa klänning. Rummet är fyllt av maffiga blombuketter med hälsningar från föräldrarna, farmor, vänner och andra släktingar. De var där i går och firade hennes födelsedag. Engla Louise ser glad ut när hon berättar.

– Jag fick också ett paket från min syster i Frankrike. Jag skulle vilja hälsa på henne där när jag blir bättre.

Dropp för att överleva

När Aftonbladet senast träffade Engla Louise var läget mörkare. Hon vägde 26 kilo och hade en kanyl i armen och dropp som pumpade in näring i hennes kropp för att hon skulle överleva.

Några dagar senare gick hon ner ytterligare två kilo och när läkarna försökte ge henne näring sa kroppen nej. Hon var för svag helt enkelt.

– Jag blev medvetslös flera gånger, men läkarna lyckades återuppliva mig, säger hon.

Där och då fick hon viljan att slåss mot sjukdomen.

Nu bor Engla Louise på Capio anorexicenter i Upplands Väsby. Hon är fortfarande sängliggande, men hon ska snart börja med övningar hos sjukgymnasten.

Hon vägs med jämna mellanrum, hon träffar en terapeut en gång i veckan och äter sex portioner om dagen. Små portioner mat vid exakta tidpunkter. Personalen är extremt noga med mattiderna.

Inte mat på flera år

– En del patienter som kommer hit har inte ätit lagad mat på flera år, så det är inte lätt. Men maten är prio ett för att de ska kunna ta sig ur sin sjukdom, säger avdelningschefen Maria Bejhem.

För Engla Louise har det varit tufft. Ångesten är stark och det gör ont att behöva stoppa i sig mat. En inre röst säger att hon inte ska äta.

Samtidigt vet hon att hon inte får stanna om hon inte får i sig maten. Så hon kämpar mot den där rösten så mycket hon bara kan.

Och hon vill stanna:

– Här får jag hjälp både kroppsligt och själsligt. Tänk om jag bara hade fått komma hit tidigare, säger hon.

För hon är besviken på hur vården fungerat under hennes år som anorektiker.

Engla Louise har bollats fram och tillbaka mellan olika instanser och ofta känt att hon inte blivit tagen på allvar.

Även avdelningschef Maria Bejhem vittnar om att vården är begränsad för anorektiker i Sverige.

Hamnar i psykiatrin

– Många anorexisjuka hamnar tyvärr i psykiatrin. Men där finns inte den kunskap om ätstörningar som behövs. Den specialiserade ätstörningsvården måste bli större, säger hon.

– Jag är lyckligt lottad som har fått komma hit, konstaterar Engla Louise.

Publicerad: