”De vill kidnappa och skjuta mig”

Här fortsätter intervjun med Liza Marklund

Att leva under hot har Liza egen erfarenhet av. Det gör hon sedan 15 år och därför har hon skyddad identitet. I myndigheternas papper heter Liza Marklund något helt annat.

Varför är du mordhotad?

– Det började med att jag skrev en artikelserie i

Expressen, om män som plågade kvinnor. Ett mordhot ringdes in till tidningens växel. Någon krävde att mina artiklar skulle stoppas, annars skulle jag mördas. Jag var förföljd i flera dagar och tvingades ha livvakter under en tid. Sedan dess har det kommit hot med ojämna mellanrum. De har sagt att de vill kidnappa mig, skjuta mig och hugga mig med kniv. Jag har alltid koll på folk omkring mig när jag är ute. Men jag är inte rädd, absolut inte. Om jag skulle undvika att gå ut så vinner ju de som hotar mig.

Du verkar så tuff, Liza.

– Nej, det är jag inte alls. Jag är bara så less på att be om ursäkt för allting. I många år försökte jag krympa mig själv, göra mig mindre. Jag har aldrig passat in någonstans. Jag har alltid varit ett ufo. Jag trodde att jag var helt normal när jag var liten. Men jag växte ju upp helt isolerat, i Pålmark utanför Piteå. Det är en by i skogen, tio mil från polcirkeln. Jag hade inga jämnåriga kompisar förrän jag började skolan.

– Jag var en vild pojkflicka som hade snöbollskrig med killarna, de andra tjejerna lekte lugna lekar. Som tonåring var jag extremt osäker. Jag hade problem med min identitet. Det där grabbiga funkade inte när man blev äldre, då skulle man vara söt och snäll. Jag var inte populär bland killarna och hade absolut inga pojkvänner. Det var asjobbigt.

Som 16-åring drog Liza ut i världen. Bort från byn, bort från Norrbottens kyla och mörker. Under några år reste hon runt i Europa och USA och tog olika jobb.

Liza har varit cirkusartist i Italien (”en flopp, jag var extremt allergisk mot tigrarna och elefanterna”), olivsorterare i Israel (”det var ett löpande band på en kibbutz”) och statist i Hollywood (”jag var med i filmen ”Streets of fire”, men blev nog bortklippt”). Det var under en av sina resor i början på 80-talet som Liza bestämde vilket yrke hon ville satsa på.

– Jag och min dåvarande amerikanske man var i Guatemala under militärdiktaturen. Militärerna ville utrota indianerna, en dag mördades alla indianer över 12 år i några bergsbyar. De utsvultna indianbarnen som överlevde massakern sökte sig ner till turistställena. Barnen tiggde mat vid restaurangerna men blev behandlade som råttor. Man slog och sparkade dem.

– Jag, som själv var gravid då, blev otroligt berörd av de här barnen. Vi satt där vid någon vacker sjö och såg dem komma. Jag gjorde mackor och gav dem, men det räckte inte till alla. Då kom jag på: jag skulle bli journalist och skriva för att hjälpa barnen i världen. Och så är det fortfarande, jag vill skriva för att påverka.

Journalist blev hon, när hon återvände till Sverige. Efter att ha gjort karriär som kvällstidningsreporter och chef på TV4 tröttnade Liza och sa upp sig. Hon ville skriva böcker – och blev en av världens mest lästa författare. Två år i rad har Lizas böcker funnits med på Publishing Trends, en amerikansk lista som ställer samman bestsellers från olika länder. I fjol låg ”Prime Time” på 13:e plats, i år är Liza 12:a med ”Den röda vargen”.

Vad är det bästa som har hänt dig?

– Mina barn, utan tvekan.

Liza ser stolt ut när hon pratar om barnen som är 11, 14 och 21. Äldsta dottern Annika kan just nu ses på bio, i filmen ”Populärmusik från Vittula”.

– Hon spelar förförerskan och har fått mycket beröm för rollen, vilket är jättekul. Hon ringde mig innan scenen skulle spelas in och var rätt nervös. ”Tror du på kvinnans rätt till sin egen sexualitet?” frågade jag, och det gjorde hon ju. ”Så sätt på honom ordentligt”, sa jag. Hennes medverkan är extra kul eftersom jag känner Mikael Niemi sedan 20 år, han var min lärare på journalistutbildningen i Kalix.

Vill Annika bli skådespelare?

– Just nu jobbar hon som fotomodell i Shanghai, och jag vet att hon blivit erbjuden en roll i någon kinesisk kostymfilm. Hon har gjort en del småroller tidigare, spelade huvudrollen och blev levande begravd i en C-skräckfilm (som jag inte har vågat se) och spelade bimbo i en ironisk serie på ZTV, där de drev med dokusåpor. Och så har hon varit med i några musikvideos.

– Det är inte så att hon brinner för att bli känd. Efter serien på ZTV blev Annika igenkänd av jämnåriga ibland, och det tyckte hon inte var särskilt kul. Hennes pappa kommer från Hollywood, så hon är inte särskilt imponerad av filmglamour.

Och vad är det värsta som hänt dig?

– När Anna Lindh dog. Det var förfärligt. Vi var vänner. Annars har jag varit förskonad från hemska upplevelser och kriser.

– Men det var jobbigt för några år sedan, precis innan jag fyllde 40. Plötsligt fattade jag att jag ska dö, att jag bara har en viss tid kvar att leva. Det är konstigt att tänka på det, att livet kommer att gå vidare på jorden utan mig. Jag vill ju veta hur allt slutar, hur det går för mina barn!

– Fast vem vet? Livet kanske är som en dokusåpa: att dö är som att bli utröstad. Sedan får man sitta och titta hur det går för alla andra...

Så är jag som...

Lizas böcker

Helene Arkhem