”Akta dig för att våga lite för mycket”

RELATIONER

Men Daniel Pernikliski är mer skeptisk till de opersonliga bloggarna

Foto: Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Det finns en närmast terapeutisk aspekt av bloggandet, som blir möjlig just därför att man inte ser de man berättar någonting för, ansikte mot ansikte.

Man vågar lite mer.

Det gäller bara att akta sig för att våga lite för mycket.

Men de flesta människor tenderar att vara lite väl självbeskyddande, och rent generellt tror jag att man kan säga mer än man normalt sett vågar – ganska mycket mer.

Man kanske får tillfälle att erkänna en svaghet, som man skulle vara alldeles för stolt för att erkänna för någon man känner, öga mot öga, men som kan vara nyttig att reflektera över och därmed får en avdramatiserande effekt.

Chansen är ju också förbluffande stor att det är en svaghet som man delar med andra.

Egentligen är det ganska enkelt.

Känns det bra, så är det bra – känns det inte bra, så är det inte bra.

Man kan skriva om i stort sett vad som helst, men tänka på hur man skriver om det.

Man kan vara ganska frikostig med sig själv, men måste vara extremt försiktig med andra.

Man känner ganska tydligt på sig när man går för långt, och gör man inte det kanske man inte ska ha någon blogg, eller skriva anonymt.

Så länge man inte lämnar ut någon annan har jag svårt att se att det skulle finnas någon mer kvalificerad bedömare av vad som är lämpligt eller olämpligt, än bloggaren själv.

Då ställer jag mig mer tveksam till den andra sortens bloggar, den helt själlösa, där bloggaren inte bjuder på någonting av sig själv.

En ganska välrepresenterad grupp, vars inlägg mest påminner om inköpslistor eller att-göra-listor.

Månad ut och månad in, utan personliga reflektioner, rabblas dagens aktiviteter upp.

Skillnaden mellan en sådan blogg och en kalender är hårfin.

Och då undrar man ju varför den måste vara online.

För det finns ju papper, penna och kylskåpsmagneter.