Idealet gör att allt fler vill förstora sin rumpa

Så har vår syn på rumpan förändrats genom tiderna

Publicerad:
Uppdaterad:
Knäböj, en populär träningsövning i diverse utmaningar i sociala medier för att pricka in i musklerna i stussen och forma rumpan.
Foto: Getty
Knäböj, en populär träningsövning i diverse utmaningar i sociala medier för att pricka in i musklerna i stussen och forma rumpan.

RELATIONER

På 1990-talet var det en liten och diskret som gällde.

I dag är det i stället en putig, rund rumpa som är idealet.

Idealet innebär att rumpförstoringar blir ett allt vanligare ingrepp inom plastikkirurgin.

Smal och pojkaktig, eller generös och kvinnlig. Oavsett vilket har kvinnors rumpor i alla tider varit föremål för kommentarer och uppmärksamhet. 

För, även om vi själva sällan ser den, så sitter den ju där, rumpan. 

Och den som någon gång försökt forma sin rumpa med hjälp av träning vet hur svårt det är. Det är liksom som om man blir välsignad med den rumpa som ens förfäder har, och våra förfäder bryr sig som bekant inte om rådande trender, åtminstone inte när det kommer till genetiken. 

– Skönhetsidealen när det kommer till människors, och kanske framför allt kvinnors, kroppar och rumpor har alltid skiftat, säger Sara Borgegård Älgå på Nationalmuseum, där museipedagogerna tagit fram studiematerialet ”Omöjliga kroppar”.

Materialet, som riktar sig till skolelever från högstadiet och uppåt, visar hur kroppsidealen skiftar med utgångspunkt i kända konstverk från antiken och fram till och med 1800-talet. 

– Man kan väl säga att det som utmärker skönhetsideal är att de är ouppnåeliga ideal att sträva efter. Ofta bortser idealet från den mänskliga anatomin, och kroppen måste då med olika hjälpmedel ”stöpas om” för att passa det rådande modet, säger Sara Borgegård Älgå.

”Omöjliga” ideal

Gemensamt för idealen är att de ofta är just ”omöjliga”. För, precis som det är omöjligt för en smalhöftad person utan fylliga skinkor att uppnå en rund och rejäl bakdel, är det svårt för en person som av naturen har en stor rumpa att bli den där smalhöftade, plattrumpade.

Ändå bryr vi oss, och försöker med olika hjälpmedel som särskilda träningsprogram, vadderade trosor alternativt gördlar som snörper åt, ändra det naturen har gett oss. 

– I våra konstsamlingar ser vi ofta fylliga kroppar som signalerade materiellt överflöd, säger Sara Borgegård Älgå, och tar Jacob Jordaens välkända målning där Kung Kandalaues visar sitt gemål för Gyges som exempel. 

Foto: Nationalmuseum
Kung Kandaules av Lydien visar sin gemål för Gyges målad av Jacob Jordaens.

Men, där drottningen på målningen ansågs vara något av det vackraste man kunde tänka sig då, på 1600-talet, skulle hon med dagens ögon anses vara otränad och i dålig form. 

Det svänger nämligen rejält när det kommer till skönhetsideal. 

Etnologen Birgitta Meurling, professor vid Uppsala universitet och docent i folkloristik vid Åbo Akademi tar också hon den fylliga kvinnokroppen med bred och rejäl rumpa som exempel. 

– Länge var i agrarsamhället den ideala kvinnokroppen stabil och med breda höfter, något som ansågs vara ett tecken på att man kunde föda många friska barn. I den borgerliga miljön blev i stället kvinnoidealet slank kropp och blek hy, vilket ansågs tyda på förfining, säger hon. 

Foto: Privat
Birgitta Meurling, professor vid Uppsala universitet och docent i folkloristik vid Åbo Akademi.

Klart är att det ouppnåeliga och det omöjliga alltid varit det vi strävar efter när det gäller våra kroppar, och att det ofta svänger åt rakt motsatt riktning när allt för många uppnår det ideal som råder. 

”En operation inte är lösningen på allt”

Under 1900-talet och fram tills nu har det svängt lite extra mycket. Från 1920-talets slanka och pojkaktiga skönhetsideal, där fokus över huvud taget inte lades på rumpan till 1950-talets kvinnliga former med fokus på bröst och rumpa till 1960-talets anorektiska Twiggyideal och så vidare och så vidare. 

För den som inte känner sig säker i sig själv, och som därför känner sig tvingad att följa med i svängarna blir det naturligtvis i det närmaste omöjligt. 

Foto: Privat
Janne Ohlsén, leg läkare och plastikkirurg på Art Clinic.

Janne Ohlsén, leg läkare och plastikkirurg på Art Clinic har jobbat med plastikkirurgi under många år, och han har sett kroppsideal komma och gå. 

– Innan en patient får boka tid för en operation hos oss har vi alltid en konsultation med henne eller honom för att förstå orsaken till varför patienten vill göra en operation och vi är noga med att poängtera att en operation inte är lösningen på allt, säger Janne Ohlsén.

Han berättar att om det tidigare varit sällsynt med patienter som vill förstora rumpan, är det ett önskemål som mer eller mindre exploderat de senaste fem åren. 

– 2015 ökade intresset för att operera stussen med 26 procent i USA och siffrorna är likvärdiga även här i Sverige. Det ligger väl nära till hands att tro att det är förebilder som Kim Kardashian och Jennifer Lopez som inspirerar till detta. 

Riskabelt ingrepp

Men att förstora och/eller omforma sin rumpa är ett riskabelt ingrepp om det inte görs på rätt sätt och kräver relativt lång konvalescens, poängterar Janne Ohlsén,. 

– Hos oss gör vi aldrig inlägg med silikon i stussen, eftersom det innebär allt för stora risker. Vi använder kroppseget fett som först sugs bort från höfter, lår eller mage. Men även om det är mer skonsamt, är fettsugning ett stort trauma för kroppen som medför risker för blodproppar och infektioner. Detta förebygger vi med mediciner och andra åtgärder. 

Det händer att han avråder patienter från att göra vissa ingrepp, alternativt att han får dem att tänka om, och inte göra så extrema ingrepp som de önskar. 

– Det bästa resultatet är när ingen ser att jag varit där och gjort ett ingrepp, oavsett om det handlar om bysten eller stussen. När det ser så naturligt ut att ingen lyfter på ögonbrynen. 

Publicerad:

LÄS VIDARE