Jag är en politiskt korrekt populist jag vill ha rättvisa

Av: Zendry Svärdkrona

Publicerad:
Uppdaterad:
Krönikör: Pelle Andersson, 30, är journalist på Aftonbladets kulturredaktion.
Krönikör: Pelle Andersson, 30, är journalist på Aftonbladets kulturredaktion.

Allt bra anklagas för populism eller politisk korrekthet.

När jag skriver att homosexuella ska ha samma rättigheter som heteron är jag politiskt korrekt. Hävdar jag att vi ska ha full ersättning vid föräldraledighet är jag populist.

Kräver jag dessutom att kvinnor ska ha hela lönen och halva makten är jag både-och och har straffat ut mig ur den politiska diskussionen.

Som politiker eller debattör måste man våga vara hård. För att tas på allvar måste man stämpla ut åtminstone en svag grupp. Naturligtvis kan politikerna sedan inte hävda att de driver den orättvisa politiken för att de vill det. Nej, en politiker är ”tvungen till åtgärden”. Och politiska debattörer inser att ”alla beslut inte faller alla på läppen”.

Det mest skrämmande med den här utvecklingen internationellt och i vårt politiska liv är att alla dessa ”icke-populister” och ”politiskt inkorrekta” tycker samma sak.

Det råder konsensus. Från höger till vänster sägs samma sak: skola, vård och omsorg. Och bedrivs samma politik: slakta skola, vård, omsorg och ge mer till dem som redan har. Till de som har det svårt säger man: Inget nu – allt sedan! Precis som kyrkan förr: de fattiga blir belönade i himlen.

Ska vi populister och politiskt korrekta (läs: miljökämpar, handikappade, homosexuella, invandrare, kvinnor, arbetare, arbetslösa och några som jag) vänta så länge eller göra något? Vi har inte samma krav men mer gemensamt med varandra än med näringslivets och politikens toppar. Det räcker för ett sjyst uppror.

”Det råder aldrig konsensus!” kan bli det första, ”Allt nu – inget i himlen” det andra slagordet i vår populistiskt korrekta rörelse vars idéer inte kommer att falla alla på läppen.

Publicerad: