”Nej – inte en släkthistoria till”

RELATIONER

Helena Henschen värjde sig – men kunde inte låta bli att skriva om sin farmor

1 av 2 | Foto: En skatt Fyra flyttlådor med sin farmors dagböcker och brev var vad Helena Henschen fick när hennes farmor Signe Thiel gick bort. En skatt för eftervärlden, ansåg Helena.

Redan under sin livstid visste Signe Thiel att någon skulle förvandla hennes färgstarka liv till en bok. Denna någon blev hennes sondotter, Helena Henschen. Efter succén med

”I skuggan av ett brott” är hon tillbaka med en berättelse om ett fängslande kvinnoöde i krigets Europa.

Fyra år har gått sedan Helena Henschens ”I skuggan av ett brott” nådde bokdiskarna. Romanen gjorde upp med den mörka hemligheten i hennes släkt, de ”von Sydowska morden”. En historia som tystats ner och burits i nedärvd skam. Att hon bröt tystnaden var både en lättnad och ett trauma för de efterlevande.

– Jag blev fantastiskt glad över det stora intresset för min bok. Men kritikern inom mig sa att ”man får inte skriva så här om sin mamma. Du har förbrutit dig mot henne”. Det tog ett halvår innan jag i djupet av mig själv kunde se att det jag hade gjort var rätt.

Helena Henschens nya roman bär titeln ”Hon älskade”. Ur väskan plockar hon fram den nytryckta boken. Stryker med fingertopparna över omslaget. Flickan på bilden är hennes farmor Signe. Dotter till den kände bankiren Ernst Thiel och uppvuxen i en liberal, judisk familj.

Lärde aldrig känna henne

Helena Henschen lärde aldrig känna sin farmor ordentligt. Hon var en av elva barnbarnsflickor, som neg ”God dag snälla farmor Signe”. Samtalade på riktigt gjorde de först på Helenas bröllopsdag. Men efter Signes död kom önskemålet från Helenas kusiner. ”Skriv om vår farmor”.

– ”Nej, inte en släkthistoria till” sa jag och värjde mig. Men så fick jag fyra flyttlådor som innehöll Signes dagböcker och brev. Signe ansåg att varje skrivet ord är ett stycke kulturhistoria.

– Hon kunde tömma ut det hon hade i fickorna och tycka att det skulle vara intressant för eftervärlden, fortsätter Helena.

I Signes dalakista fanns både detaljerade dagböcker och inköpslistor för speceriaffären. Det gav en helhetsbild och Helena blev fascinerad.

Brokigt förflutet

Ett krigshärjat Europa är fond för Signes uppväxt och liv, som var så brokigt och färgstarkt att Helena först hade svårt att finna en röd tråd. Men så läste hon Signes testamente.

– Önskemålet var att orden ”Hon älskade” skulle stå under namnet på gravstenen. Men det blev inte så, av skäl som jag inte vet. Jag kan bara gissa. Barnen kanske tyckte att det var genant att det inte var deras pappa hon älskade. Och jag hade hittat en röd tråd i detta jättelika material. Kärleken.

Bilden av Signe växte fram. Engagemanget i kvinnofrågor vaknade tidigt. Hederskulturen frodades i sekelskiftets Sverige. Kvinnor dog av illegala aborter och var rättslösa i sina äktenskap. Signe föddes utan rösträtt. Det var rent av farligt att vara en kvinnorättskämpe, att uttala vissa sanningar högt. Signe blev ordförande i Fredrika Bremerförbundets Stockholmsavdelning. Ämnet väckte starka känslor hos Helena under arbetet.

– Jag blev rasande. Över att halva befolkningen förtrycktes så, något som skar igenom alla samhällsklasser. Och kampen för kvinnors rättigheter är inte på något sätt över.

Fann kärleken flera gånger

Signe reste till Europas centrum för konst, kultur och vetenskap. Förälskade sig utom äktenskapet och blev själv lämnad. Fann kärleken på nytt, helt utanför samhällets ramar. Under andra världskriget hjälpte hon judiska flyktingar, var en del av den svenska motståndsrörelsen. Helena reste till Berlin och Moskva, med Signes kartor i bagaget, för att gå i hennes fotspår.

– Det finns likheter mellan oss två. Nyfikenheten. Engagemanget i kvinnors villkor. Och vi styrs båda av det som Signe lärde sig av kvinnorättskämpen Ellen Key, att lyssna på sitt inre och följa sin känsla. Gör man det, ja, då blir livet ganska besvärligt ibland. Ett pris man kanske måste betala.