”Vi ska inte känna skam”

Publicerad:
Uppdaterad:

Caroline, 24, blev brutalt våldtagen – nu skriver hon om hur hon gått vidare

Foto: Gustav Mårtensson
Vägrar vara offer Caroline Willfox blev våldtagen av två killar när hon skulle slänga soporna.

Dagen efter min våldtäkt kände jag skam, ilska och förakt.

Hur kunde jag vara så naiv, dum och blåögd?

Dagarna, veckorna och månaderna gick och jag grävde ner mig i dessa känslor i tysthet.

Till slut tröttnade jag. Hur skulle jag kunna komma någonstans genom att tycka synd om mig själv och gräva ner mig som ett offer? I stället valde jag att väcka debatt kring tabut med sexualbrott. Berätta om människan bakom en våldtäkt. Vi läser ofta dessa rubriker i dagens media, men vi tar inte till oss det på samma sätt om det är anonymt.

Varför reagerar vi inte mer?

Är det av rädsla? Varför ska offret gömma sig anonymt bakom en tidningsrubrik? Det är ju inte den drabbade som ska känna skam.

Om någon blir rånad eller misshandlad är det inte tabu att prata om det. Så ska det även vara för våldtäktsdrabbade. Varför ska vi gömma oss i tystnaden? Den göder bara skammen, tabut och föraktet.

Att dela har för mig varit vägen till läkning. Men frågan som ofta dyker upp är: ”Varför har du valt att berätta?”

Varför ska jag vara tyst?

Varför skulle jag skämmas?

Jag har inte gjort något fel och jag tänker inte belöna dem som gjort detta med min tysthet.

Att prata och dela hjälper de drabbade att få revansch. Självklart ger en våldtäkt djupa spår, vilket ett rån och en misshandel också gör. Men de som råkar ut för sexualbrott ifrågasätts mer. Att dela och föra debatt kring ämnet gör att vi bryter tabut. Samtidigt har detta hjälpt mig att bearbeta och gå vidare. Detta har även fått mig att finna styrkan och orken att berätta.

De har rört, men inte förstört mig.

Killarna bad om hjälp – sedan överföll de Caroline

Hon skulle bara ut med soporna.

Men Caroline Willfox, 24, blev överfallen, bortförd och brutalt våldtagen av två män.

– Jag var så arg. Men när jag började prata om det började jag läka, säger hon.

För tre år sedan satt Caroline Willfox och läste en artikel om en ung kvinna som blivit våldtagen. Sedan la hon tidningen åt sidan och fortsatte med vardagsbestyren. På kvällen började hon fundera.

– Jag insåg att inte ens jag, som själv blivit utsatt för en våldtäkt, berördes av den. Då bestämde jag mig för att jag ville göra en sådan historia verklig, berätta om människan bakom en sådan rubrik.

Berättade sin historia

Hon kontaktade själv en tidning och berättade om tisdagskvällen i Hammarby sjöstad i Stockholm 2005. När hon gick ner för att kasta soporna. Hur de två trevliga killarna kom fram och bad om hjälp.

– De fick inte i gång sin bil frågade om jag kunde hjälpa dem att putta på. Då bad dig mig att sätta mig i framsätet och starta bilen,

Sedan gick allt väldigt snabbt. En av killarna kastade sig in i baksätet och drog henne intill sig, täckte hennes ansikte med en jacka och virade en halsduk hårt om hennes hals.

En bit därifrån drog de av henne kläderna.

Hon skrek, slogs och bet. Men slagen tillbaka blev bara hårdare.

När männen var klara dumpade de henne på platsen.

”Jag var rädd”

När polisen kom fick Caroline inte fram ett ljud. Den kvinnliga polisen förstod inte vad som hänt innan hon såg den hög med grus och smuts som ramlade ur Carolines trosor inne på toaletten.

Det tog tid innan hon vågade prata om det.

– Jag var rädd att andra skulle känna samma förakt för mig som jag kände för mig själv.

Men till slut blev ilskan starkare än rädslan.

– Jag tänkte: ”Varför ska jag stå här och vara en svart skugga när ni lever vidare?”

– Min läkning kom först när jag började prata om det.

Varje år anmäls över 5 000 våldtäkter i Sverige. De flesta offren är unga och förblir anonyma. Men så finns sådana som Anette Hallbäck, 21.

I går berättade hon i Aftonbladet om smärtan efter att ha våldtagits. Och hon är inte ensam. Allt fler väljer nu att träda fram. Som Paulina och Caroline. Precis som Anette vägrar de känna skuld och skam. Att reduceras till ”några jävla offer”.

De vill visa våldtäktsmännen att de över­lever – och andra drabbade kvinnor att de inte är en­samma.

Caroline Willfox

Publicerad: