"Jag märkte inte att jag var gravid"

RELATIONER

Erica, 28, fick en chock när Amelia föddes: Jag trodde det var orolig mage

1 av 2 | Foto: HENRIK BRUNNSGÅRD
starka känslor. "Jag är så tacksam för att min familj ställt upp så mycket", säger Erica.

Erica Gustafson var ute och red när hon plötsligt fick ont i ryggen.

Några timmar senare började hon att blöda och få kramper.

I ambulansen fick hon chockbeskedet - hon skulle föda barn.

- Jag sa att de måste ha tagit fel patient, säger hon.

De flesta ryggar förvånat tillbaka när Erica Gustafson berättar sin historia. Kan man verkligen vara gravid i nio månader utan att veta om det?

Jo, det händer. Det är lilla Amelia, 4, ett charmigt bevis på.

Vi träffas på en ridskola utanför Vara. Erica har precis hållit en lektion och pustar ut i personalrummet. Hon ger ett eftertänksamt och jordnära intryck.

- Jag pendlar till jobbet varje dag med bil, så jag har hunnit älta en hel del, säger hon och ler.

Allt började sommaren 2001. Erica hade fått ett nytt vikariat på ett vårdhem när hon blev ordentligt illamående. Hon kände sig svimfärdig och trött.

- Jag hade aldrig haft sura uppstötningar och halsbränna förut, men jag tänkte att det var stressen, säger hon.

Åt minipiller

Eftersom Erica åt minipiller och hade mens som vanligt uteslöt hon tanken på att hon skulle vara gravid, men för säkerhets skull gjorde hon ett test.

- Det var negativt så jag satte illamåendet och tröttheten i samband med det nya jobbet och att det var ganska varmt den sommaren, säger hon.

Hälsobesvären fortsatte ett par månader, för att sedan klinga av mot hösten. Erica började ett nytt jobb, festade, rökte, umgicks med kompisar och levde som vanligt.

- Men jag vill poängtera att jag förstås aldrig hade gjort det om jag vetat att jag var med barn, säger hon. Erica har alltid varit en duktig ryttare och fortsatte under tiden att rida sin häst och en ponny, som var på inridning. Hon hjälpte också till att utbilda en unghäst, ett mycket riskabelt projekt för en gravid kvinna. I oktober bröt hon upp från sin pojkvän och livet var ett kaos. Hon gick långsamt upp i vikt, men inte särskilt mycket.

Gick bara upp fem kilo

- Jag har ju alltid varit kraftig. Jag gick upp kanske fem kilo på sin höjd. Folk som såg mig sa typ "mycket pizza nu!".

- Visst syntes det att magen blev lite större, men jag tänkte inte närmare på det, jag bara körde på. Kanske blev det någon blockering i hjärnan, funderar hon.

Hon beslöt sig trots allt att göra ett graviditetstest till. Det var åter negativt.

- Sedan stängde jag bara av, säger Erica.

Jag frågar om hon kände några sparkar, men hon bara skakar på huvudet.

- Amelia låg så högt upp. Jag tänkte att det var orolig mage. Hade jag haft barn tidigare hade det inte varit någon diskussion. Men jag kopplade inte ihop det.

- Det enda jag har tänkt på i efterhand är att det var svårt att sova på magen.

Kanske hade det varit annorlunda om hon verkligen velat bli gravid och hade varit mer uppmärksam på symptomen, resonerar hon.

- Det kan ju vara åt andra hållet också, att personer som verkligen vill bli gravida kan känna saker fastän de inte är med barn, säger hon.

Fick ont i ryggen

Så kom vintern. En dag i mitten av februari var Erica ute och motionerade en unghäst när hon plötsligt fick smärtor i ryggen. Ett dygn senare fick hon kramper i magen.

Vad som hände sedan har hon bara ett vagt minne av. Ännu har hon inte vågat titta i sina läkarjournaler för att se, svart på vitt, vad som egentligen inträffade.

- Det är jobbigt att prata om det. Jag var så otroligt chockad. Men en dag ska jag göra det, säger hon och blinkar bort en tår. Hon fortsätter:

- Jag märkte att det var något som inte var som det skulle. Det värkte i ryggen och jag kände mig lite borta i huvudet. Jag gick på toa hela tiden.

- Det var lite roligt, för hundarna och katterna följde mig fram och tillbaka till toaletten. De tittade på mig som om de undrade: "Men matte, vad sysslar du med?"

Morgonen därpå ringde Erica till sina föräldrar, som kom över direkt. Hennes pappa ringde ambulans. Smärtan var nu outhärdlig.

- Har du aldrig haft värkar och inte vet vad det är tror du att du ska dö. Jag visste ju inte vad som skulle hända, säger hon.

Erica blödde kraftigt från underlivet . Det är inte ovanligt att förlora blod i början av en förlossning, men fortfarande var det ingen som förstod att hon skulle föda barn.

- Jag fick lustgas och ombads rabbla mitt personnummer och mitt namn, om och om igen.

- Jag minns att jag blev arg varje gång de kopplade bort lustgasen, säger Erica.

"Sätt på blåljusen"

Under ambulansfärden bytte vårdarna skift och ny personal tog över. Det visade sig vara tur.

- Den nya vårdaren - en kvinna - var uppmärksam och insåg vad som höll på att hända. Jag hörde henne säga: "Du får nog sätta på blåljusen, annars föder hon i ambulansen!"

Erica fick också stort stöd av en barnmorska på förlossningen.

- Hon tog mig på rätt sätt. De andra bad mig vänligt att krysta, men jag sa att de hade tagit fel patient.

- Den här kvinnan sa bara: "Krysta NU och håll tyst!"

40 minuter senare var förlossningen över. Amelia föddes på vanligt sätt och var en mycket frisk flicka på 2 800 gram.

- Jag tror att jag fick en blodtransfusion, fast allt var väldigt dimmigt just då. Mentalt var jag helt bortkopplad, säger Erica.

- Sjukvårdspersonalen förstod inte att jag var helt omedveten om min graviditet. De sa bara: "Va, vi trodde att du visste?"

"Vad har du gjort?"

När Amelia väl var ute la barnmorskorna henne bredvid Erica.

Hon skrattar till vid minnet.

- Jag kommer i håg att mamma kom in och tittade på mig och sa: "Men herregud, vad har du gjort?"

Erica låg kvar på sjukhuset för observation i sex dagar, allt medan personalen höll ett vakande öga på den nya familjen.

Adoption inte aktuellt

- Det är sjukt vilka märkliga detaljer man kommer ihåg. Jag vet att jag var arg för att det inte fanns någon tv på rummet. Och att maten var hemsk!

Vad tänkte du när du såg Amelia första gången?

- Att hon var så lik mig! Hon var en mig i miniatyr. Men det fanns aldrig några tankar på att lämna bort henne för adoption eller så. Aldrig.

Ett par kompisar som hade fått barn före Erica hjälpte till med kläder och leksaker. Plötsligt fanns det ingen tid att grubbla. Erica tvingades snabbt in i mammarollen - och hanterade den bra.

- Men jag hade precis lika gärna kunnat hoppa ut genom fönstret. Konstigt nog var det inte många som frågade hur jag mådde.

- Det är fortfarande jobbigt att tänka på det som varit, men att berätta om det är ett sätt att bearbeta chocken, säger hon.

I dag älskar Erica sin dotter över allt annat på jorden.

Och Amelia, som nära nog föddes på hästryggen, har fått en egen liten ponny att pyssla med. Omedveten om den dramatik hon orsakat har hon hittat sin stora passion hos djuren - precis som sin mor.

- Jag tror man nästan blir mer "mammig" när man fått sitt barn på det sätt som jag gjort, säger Erica.

- Amelia är bara min, min, min!

Handlar ofta om förnekelse

Sara Milstead

ARTIKELN HANDLAR OM