”Kalas är satans huvudbry”

RELATIONER

Jag läser reportaget om de två pojkarna i Norge och tänker att det är mycket vi inte vet. Eller?

Kan en hel klass vara byggd av iskalla hjärtan?
 

Barn i grupp är otäcka varelser när de får hållas, det kommer de alltid vara. (Lex Flugornas herre så fort de vuxna lämnar rummet) Men att med föräldrarnas goda minne utsätta två klasskamrater för denna tagg i hjärtat är oförlåtligt. Om pojkarna lever tills de är 105 så lär de minnas dagen med inget pling på dörren.

Att berättelsen väcker sådan anstöt beror förmodligen på att kalasberättelser så ofta handlar om det motsatta, att inte bli bjuden. När det nu istället är kalaset utan gäster förvandlas dramaturgin och vi har att göra med man biter hund et voila: alla läser.
 

Kalas är vår generations ok att bära när det kommer till barnuppfostran. Det är satans huvudbry med tusen aspekter.

Jag kan aldrig minnas att det var ett särskilt stort åtagande när jag var barn. Man samlade några ungar i mammas kök, ställde fram glass och strössel, lekte pinne fäst i rumpa att träffa läskflaskans hals, HEJ DÅ TACK FÖR IDAG.

Och nu, en prövning. Vilka ska man bjuda? De som barnen vill bjuda? Alla? Alla flickor? Alla flickor plus ett par pojkar?
 

HUR ska man bjuda? Hänga på hyllan på dagis/skola? Då måste alla bjudas annars blir det hemskt för de som inte får en inbjudan. Sedan gryr en ny dag och de som var bjudna pratar om hur roligt det var på kalaset i går och det gör inte ont i de barnen som inte var där för de fick ju ingen inbjudan så de är skonade, jo absolut är de det.

Eller så är det så att kalas är ett utmärkt sätt att skapa vidriga minnen för livet. Grattis.

ARTIKELN HANDLAR OM