Är himlen tom, mamma?

Foto: Josefine Sundström är journalist och författare och bor i Stockholm med sin man Klas och två döttrar.
RELATIONER

Min tvååring och jag sitter i sandlådan.

– Mamma, titta nu simmar solen uppe i luften!

– Ja, älskling nu skiner solen. Där uppe, i himlen.

Vi låter våra spadar vila medan vi tittar upp mot den stora höstblå himlen.

– Vem är där uppe? säger min dotter och tappar nästan balansen av att titta rakt upp.

– Öh, du menar vad. Inte vem, svarar jag eftersom jag inte fattat att även en tvååring kan ha existentiella dubier.

– Näe. Vem är där uppe? upprepar hon.

– Ja du, alla som flyger flygplan är där uppe.

Jag är nöjd med mitt svar och börjar gräva i sanden igen.

– Näe. Inte alla som flyger flygplan, säger min dotter irriterat.

– Nähepp. Alla änglar då. Hjälp mig bygga en sandkaka.

– Näe. Inte alla änglar.

– Ja men förutom flygplanen och änglarna är himlen tom. I rymden finns bara stjärnor.

Min dotter tittar skeptiskt på mig innan hon bestämmer sig för att gräva lite i sanden ändå. När sandkakan är färdig säger hon:

– Mamma. Himlen är tom.

– Ja, rymden är tom, svarar jag utan att vara övertygad. För vad vet väl jag om det? Vad vet väl någon om det?

Det är härligt med forskning. Människan vill framåt och vi utvecklas hela tiden. Vi blickar utåt och inåt. Skapar mediciner och smarta prylar. Vi gör allt för att få reda på livets mysterium. Varför finns vi? Och vilka är vi? Så långt är allt som det ska. Många tror att vi är alldeles ensamma i universum. Andra är övertygade om att det finns fler.

Jag tillhör den senare kategorin. Mina allra febrigaste stunder grubblar jag på rymden. Oändligheten. Man kommer absolut ingen vart i sådant grubbleri och det är väl kanske just därför man ägnar sig åt det. Det finns människor som viger sina karriärer och liv åt att ta reda på hur det ligger till där ute. Man sänder ut signaler, radiovågor rakt ut i rymden. Man skickar iväg dyra farkoster med musik, matematiska uträkningar och information om människokroppen tillsammans med planetkartor till eventuella rymdvarelser. Allt inristat i ädla metaller och med logiska koder för att de enkelt skall tydas av intelligenta figurer.

–Hallå hej gröna gubbar. Välkomna hit. Ja vi är lite eljest här på Tellus så kom och ta oss bara!

Jag får panik över dessa naiva hälsningar. Jag menar, hur kan vi tro att alla intelligenta varelser skulle vara goda då vi inte ens är genomgoda själva?

Författaren och kosmologiforskaren Stephen Hawking varnade nyligen för att kontakt med utomjordingar, han menar att detta kan vara en fara för mänskligheten. Jag tror att han har rätt.

Om det finns smarta aliens så är risken stor att de är smartare än oss. På samma vis som vi är smartare än myror, fiskar, rävar, kossor och annat vi gillar att ha ihjäl. Ni fattar min poäng!

Jag har inga rymdfarkoster eller tavlor i ädelmetall. Jag har inte heller koder att använda mig av. Men jag har denna sida i Aftonbladet Söndag. Så tillåt mig sända ut en liten hälsning:

Hej alla rymdforskare. Lägg av! Det räcker med lockrop nu. Jag vill inte ha besök av ett UFO i min och min dotters trädgård.

Himlen är tom. Gott så.

ARTIKELN HANDLAR OM