”Jag förlorade min dotter på en sekund”

RELATIONER

Michaels dotter fick en psykos när hon var 15

1 av 3 | Foto: Fina minnen. Ett gammalt fotografi: Far och dotter skojar och stojar en ledig dag. Det är sommar. Året är 1989 och dottern är åtta år. Sju år senare är bilden en annan. Då har dottern förvandlats och gått in i sin egen värld dit ingen annan når.

En dag rusar Sally ut i trafiken och slänger med sitt eldröda hår. Arg, glad. Upphetsad.

Samma kväll blir hon inlåst på psyket, bara 15 år gammal.

Diagnos: Bipolär 1.

– Jag förlorade min dotter på en sekund, ­säger Michael Greenberg, författare till succéboken ”Den dagen min dotter blev galen”.

Tänk dig att ditt barn får en kosmisk insikt, försvinner in i sig själv – och förvandlas till en människa du inte känner.

Det hände New York-journalisten Michael Greenberg.

För 13 år sedan fick hans dotter Sally en manisk psykos. En morgon sprang hon rakt ut i biltrafiken på Manhattan, övertygad om att hon fått i uppgift att frälsa världen.

– Jag var säker på att hon tagit droger. Det var som om hon plötsligt befann sig i en helt annan värld.

Spändes fast

Michael Greenberg ser mig djup i ögonen när han berättar om sitt livs mest traumatiska dag.

Om hur Sally en stund senare spänns fast på en bår och bärs in i en ambulans.

Om hur han själv hjälplöst står och ser på.

– En del av mig ville ruska om Sally och säga ”skärp dig, vad håller du på med?” samtidigt förstod jag någonstans att allt var förändrat. Hon var förändrad.

Jag träffar Michael Greenberg på hotell Diplomat i Stockholm. Han är bullrig, yvig och intellektuell. Manhattan personifierad.

Boken om dottern har blivit en bestseller i flera länder. Egentligen ville han inte skriva. Men orden kom. Orden om Sally, hennes sjukdom och hans egen förtvivlade kamp som pappa till ett psykiskt sjukt barn.

– Hur är en sån pappa? Han ruskar på huvudet och besvarar sin egen fråga:

– Jag har nog skrivit boken jag själv hade behövt läsa. I många år försökte jag skjuta verkligheten ifrån mig men jag levde hela tiden mitt i det där pågående kaoset. Hur skulle jag förhålla mig till Sally? Vem var hon nu? I dag? I morgon? Skrivandet blev mitt sätt att bearbeta sorgen över att ha förlorat min dotter. För det gjorde jag, den där dagen.

På psyket i tre veckor

Sally skrevs in på en psyk­avdelning den femte juli 1996. Och Michael som dittills lullat runt i en okomplicerad tillvaro befann sig i sittandes på en plaststol, i ett rum, bredvid en dotter han inte längre kunde kommunicera med.

Läkaren förklarade att Sally fått en manisk psykos och att hon var manodepressiv, bipolär 1.

– Jag hade tusen frågor. Men det fanns inga svar. Ingen visste hur länge hon skulle vara manisk, galen. Jag var livrädd att hon aldrig skulle ta sig ur sitt tillstånd. Jag var rädd att hon skulle dö av utmattning, att hennes kropp inte skulle orka med manin.

Sally blev kvar på psyket i tre veckor. Under den tiden hann Michael lära sig psykavdelningens oskrivna regler: visa inga känslor, undvik ögonkontakt, säg aldrig emot. Var där, men visa inte att du finns.

– Det är en surrealistisk värld och tillvaron är cyklisk. Svår att greppa, för allt går runt och kommer tillbaka. Jag ville bara ta Sally därifrån.

Försöker förstå

Sally medicinerades och förändras. Manin gick över i en stapplande håglöshet. En melankoli, som Michael beskriver som en slags massa som varken kan störas eller rubbas, för den hör ingenting.

– När Sally fick komma hem var det som om hon befann sig i ingenmansland. Jag smög efter henne i lägenheten och undrade: ”vad gör jag nu, hur är hon nu?”.

Michael minns när han gick till apoteket för första gången för att hämta ut Sallys medicin. Han mådde så dåligt att handen skakade när han lämnade över den långa listan med mediciner: Muskelavslappnade Cogentin, kramplösande Ergenyl, Reard, antipsykotisk Haldol, sömntabletter, ångestdämpande medel, Litium.

Sally tar sin medicin. Hon skriver dikter och lyssnar på musik. Michael låser dörren, han läser det hon skriver och försöker förstå.

”Hon kom tillbaka”

I sin bok beskriver Michael manin som ett väsen som vill ut men som tillfälligt stillas när Sally tar sin medicin. Det blir som ett ”ingenting”, en väntan på något, men Michael vet inte vad.

I månader lever far och dotter så. I ett diffust tillstånd, som om allt bara vore på låtsas.

Sen händer det.

Plötsligt.

– Jag står i köket och kokar te när jag ser hur Sally förändras. Det kalla, hårda och frånvarande bara rinner av henne. Mitt framför ögonen på mig.

Michael ler åt minnet:

– Hon kom tillbaka lika snabbt som hon försvann, men hon verkade inte ens vara medveten om förändringen. Jag ville bara gråta. Det är fortfarande ett av mitt livs lyckligaste ögonblick när vi står där i köket och tiden bara stannar.

Efter det får Sally vara frisk i tre år, hon går ut highschool med toppbetyg och börjar planera för framtiden. Då kommer nästa psykos. Lika plötsligt igen och allt upprepar sig; Sally läggs in på psyket och Michael börjar förstå att det är så här det kommer att vara.

Går i terapi tillsammans

I dag är Sally 27 år, hon bor i Vermont och har ett deltidsjobb. Med jämna mellanrum går hon in i en psykos och livet för henne, Michael och alla som står henne nära blir som en oviss kamp mot det som blivit en del av henne.

– Tidigare kunde jag sörja när jag såg andra tjejer i hennes ålder, jag kunde tänka ”ni har hela livet framför er, karriär, män, barn?...”. Vad har Sally?

I dag är han stolt över sin dotter.

– Hennes sjukdom tär enormt, men hon är modig och stark. Vi har en nära relation och pratar varje dag.

Vad skulle du säga till andra i samma situation som du?

– Skuldbelägg inte dig själv, det sårar bara ditt barn. Älska honom eller henne så mycket du kan och orkar. Tillåt dig också att sörja och vara arg.

Michael drar en hand genom håret och funderar ett ögonblick:

– Jag tror att det är viktigt att gå i terapi tillsammans också, för att få en bild av sjukdomen, för den är mystisk. Den tar vad den behöver och gör som den vill. När den vill.