”Mamma hängde med A-lagarna”

avNneka Amu

RELATIONER

Marika, 40, har äntligen försonats med sin barndom

Foto: COLOURBOX

Marikas mamma var periodare och hängde med A-laget på torget. Marika hjälpte henne mycket med att handla och städa, men fick aldrig ett tack tillbaka.

– Hon var väldigt ego, brydde sig bara om sig själv. Men en mamma är ju alltid mamma …

Marika växte upp på en liten ort i södra Sverige med en pappa som jobbade på fabrik och en mamma som hade psykiska problem och mest var sjukskriven.

När Marika var fyra år separerade föräldrarna och hon flyttade med sin mamma och sina två halvsyskon till en annan ort åtta mil bort. Det var då problemen kom.

– Mamma började umgås med fel människor och tog till spriten. Socialen tog oss barn och vi hamnade hos olika fosterföräldrar.

”Såg henne ibland ute”

– Orten var så liten så jag såg henne ibland ute bland ”A-lagarna”. När hon var nykter gick jag och hälsade på henne, men jag tyckte att det var jättejobbigt.

När Marika precis fyllt 20 år fick hon barn och ställde då ett ultimatum till sin mamma: Hon fick inte träffa sitt barnbarn om hon fortsatte att dricka.

– Mamma hade nog testat allt för att försöka sluta, men först nu hände något. Sedan led hon av psykisk ohälsa och åt mycket värktabletter, och det fortsatte hon med. Hon var väldigt ego, brydde sig bara om sig själv. Jag hjälpte henne mycket med att till exempel handla och städa, men hon var aldrig nöjd och jag är en person som har svårt att säga ifrån.

Kände stor ilska och sorg

För två år sedan hittade hemtjänsten Marikas mamma död i sin säng på morgonen. Hon blev bara 67 år. Kroppen orkade inte mer efter ett tungt och jobbigt liv.

– Jag fick komma in i rummet och titta på henne. Det såg precis ut som om hon sov. Första veckorna efter mammas död kände Marika stor ilska och sorg. Krisen växte sig än större när hennes pappa gick bort i cancer bara nio månader senare.

– Under uppväxtåren fortsatte jag att ha kontakt med pappa och hälsade på honom varannan helg. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag inte fick flytta till honom.

Inte mogen att ha barn

Pappan levde ensam hela tiden efter Marikas mamma och umgicks mycket med farföräldrarna.

– Han var rätt normal, men kanske inte mogen att ha barn egentligen. Vi åt alltid ute. Jag tror att han hade dåligt självförtroende. Han var väldigt tafatt, men han skämde bort mig när jag var där. Jag fick ofta det jag pekade på och så. Han jobbade på samma fabrik från det han var 18 år tills han blev pensionär.

Även om de mesta var mörkt i barndomen försöker Marika se tillbaka på de ljusa stunderna och glädjas åt det hon har i dag; två glada och pigga söner på 13 och 19 år.

– Så klart kommer allt det där jobbiga alltid att finnas med mig.

Ärlig inför barnen

– Det blir lite extra komplicerat eftersom jag inte kan prata om det som hänt med mina föräldrar. Tankarna går i banor som ”Jag kunde haft en normal uppväxt med en mamma som var normal”. Men jag är glad att det gått bra för mig och mina syskon. Vi kunde hamnat lika fel som mamma. Så jag är ändå tacksam över mitt liv och mina fina söner.

Marika beskriver sig som en ganska öppen och social människa, men hon har inte pratat med särskilt många om sina föräldrar. Inför barnen har hon dock varit ärlig och ”inte alltid så positiv”.

”Händer att jag ältar”

Äldsta sonen har sina egna minnen.

– När han var liten var min mamma ganska pigg och de var ute och cyklade och plockade bär i skogen. Men när min yngsta pojke föddes åt mamma massor av tabletter och fick tarmvred. Hon var inte pigg alls, mest irriterad. Och pedant.

Så fort det kom en smula på bordet var hon där med trasan. Han har ingen rolig bild av henne alls.

– Det händer att jag ältar. Jag är bara nyss fyllda 40 och miste både min mamma och pappa på bara nio månader. Men samtidigt … jag vet ju att jag behöver släppa, för att kunna gå vidare i livet och må bra.

”Självförakt och skam är svårast att tackla”

Många lägger skulden för en olycklig barndom på sig själva, men föräldrar bär alltid det största ansvaret.

– Ett första steg mot försoning är att förstå att du som barn inte gjorde något fel, säger familjeterapeuten Görel Fred.

Foto: COLOURBOX

”Det är aldrig försent att få en lycklig barndom” sägs det ibland. Ett missvisande uttryck tycker socionomen och pyskoterapeuten Görel Fred, som arbetat med barn- och föräldrarelationer i över tjugofem år.

– Du kan inte ändra på det som varit, men du kan ändra ditt sätt att förhålla dig till det. Jag skulle snarare säga att det aldrig är försent för ett bra liv – om du lyckas bli vän med dig själv och dina känslor.

Många hörde av sig

För tre år sedan var Görel Fred inbjuden som expert till radioprogrammet Kropp och själ i P1 på just temat försoning.

Efteråt var det många lyssnare som hörde av sig och ville gå i terapi hos henne tillsammans med sina föräldrar. Det är helt klart ett ämne som upptar många människors tid och som gärna ställs på sin spets när vi själva får barn, menar hon.

• Men måste man ta tag i det förflutna om det nu varit så jobbigt?

– Nej, man måste inte. Men jag tycker att man ska se det som en möjlighet att utvecklas och få kraft över till det liv man vill leva i dag. Man kan göra mycket åt sina nuvarande relationer om man tar itu med oförätter och annat groll i barndomen. Ilska och självförakt, som är vanliga känslor här, kan vara väldigt destruktiva krafter, göra dig till en ganska hård person.

”Inte farligt känna sorg”

Att försonas med barndomen innebär inte att man måste gå med på att den varit lycklig. Och man behöver inte förstå den till en punkt att man inte får känna. Dina känslor är giltiga, betonar Görel Fred.

– Det är inte farligt att känna sorg, den överlever man. Det är

självföraktet och skammen som är svårast att tackla. ”Om jag inte … så hade kanske …” tänker många, men det är nödvändigt att inse att det inte var fel på en själv. Vi kan inte anklaga oss själva för saker som vi inte hade någon som helst möjlighet att ändra på: att mamma blev berusad, att pappa var ledsen, att någon var arg, att saker inte var kul. En viktig del av processen är att förlåta sig själv för att man inte klarade av saker.

Viktigt förklara varför

Något färdigt formulär att följa när man vill försonas med sina föräldrar finns inte. Men ett första steg mot ett värdigt samtal är att vara tydlig med motivet. Att förklara för föräldern att man vill prata för att man bryr sig om relationen.

– Man kan till exempel säga att ”Jag pratar med dig för att du är viktig och för att jag skulle vilja att vi fick det bättre. Jag vill att du ska försöka förstå hur jag tänker och jag skulle behöva att du inte går in och rättar. Orkar du det?”

Men långt ifrån alla föräldrar är beredda att ta in sina vuxna barns perspektiv och i värsta fall kan samtalet ta formen av en rättegång. Då ska man avbryta direkt.

– När man börjar kämpa om vem som har rätt och tonen blir skrikig är det lönlöst att fortsätta, eftersom man slutat ta in vad den andre säger.

Bli vän med barndomen

I de fall där det inte går att prata med föräldrarna kan det vara bra att studsa mot någon annan, vän eller professionell, som kan agera vittne till ditt liv. För bilden av barndomen bör bekräftas.

– Man behöver säga att ”så här var det” och ”det där var inte bra” och få gehör för det. När en försoning med föräldrarna inte känns möjlig eller om de, som i Marikas fall, är döda kan man trots allt bli vän med sin barndom. Den inre försoningen är inte beroende av föräldrarnas ursäkter eller godkännande. Den kan du välja att göra själv. Att sluta vara hård mot sig själv är en del, att våga minnas och sörja det man inte fick en annan.

– Du kan ändå komma till en slags slutpunkt, en vägs ände när du känner att du kan acceptera det du varit med om och hur det har format ditt liv. Det ger dig mer plats att älska – dig själv och andra.

Attackera inte! Så pratar du med dina föräldrar

 Gör först en bedömning av läget. Finns det en chans att din förälder är villig att förhandla och att se det ur ditt perspektiv? Om inte – avstå.

 Ta bara upp saker i ett värdigt sammanhang, avsluta om det blir skrik och bråk.

 Påstå inte att någon känner något, tala om att det är du som uppfattar det så. Det är din tolkning.

 Attackera inte och låt bli att tala till, försök i stället att få i gång ett samtal.

 Även om du får reaktioner från ditt barnjag betyder det inte att du inte har ditt vuxna jag med dig. Du har förmågan att sätta gränser och tala vuxet.

 Sätt ord på det som sägs mellan raderna, dra fram trollen i solskenet.

 Bjud inte upp till en bekräftelsedans om det finns stor risk att du blir lämnad ensam på dansgolvet.

 Tyck inte att du helt misslyckades för att det inte gick. Det gick inte denna gång. Mönster kan ta tid att förändra. Ge dig själv en eloge för att du försöker.

Test: Är det dag att ta tag i känslorna?

När är det dags att ta tag i relationen med föräldrarna? Den enda som kan bedöma det är du själv. Men kanske känner du igen dig i något av följande:

Du

 ... känner dig som ett trotsigt och besvärligt barn i sällskap med dina föräldrar fast du sedan länge betraktar dig som vuxen.

 ... tror att det som hände när du var liten är ditt fel.

 ... tycker inte att du kan hävda den gräns gentemot dina föräldrar som du skulle må bra av.

 ... tror att om du bara blir lite bättre och gör lite mer, så kommer du att känna att de är stolta över dig och älskar dig.

 ... har svårt att tro att du är värd att älskas när inte ens dina föräldrar verkar ha gjort det.

 ... plågas av skuldkänslor över den son eller dotter som du är.

 ... förlåter aldrig dig själv för att du inte klarade av att få mamma eller pappa att sluta vara ledsna, slåss, dricka, skälla, vara ironiska.

Har du en alkoholiserad förälder?

Al-Anon familjegrupper är en gemenskap av anhöriga och vänner till alkoholister, som delar sina erfarenheter med varandra för att lösa sina gemensamma problem och få stöd. Al-anon finns i hela landet och det kostar inget att delta. Möteskalendern hittar du på: al- anon.se

ARTIKELN HANDLAR OM