Jag är stolt över att vara gayikon

Av: Zendry Svärdkrona

Publicerad:
Uppdaterad:

Sveriges roligaste kvinna? Nej. Inte alls. Min son tycker att jag är Sveriges tråkigaste, säger Sissela Kyle, 44, aktuell i TV4:s Parlamentet och Pangbulle och i krogshowen REA.

1 av 4 | Foto: Magnus Wennman

 V i träffas över en långlunch. En trevlig sådan, trots att något i maten innehöll nötter – som Sissela Kyle är allergisk emot – och nu sitter hon mitt i en allergisk reaktion som bättrar på snuvan hon hade från start. Hon snörvlar. Snyter sig. Ber om ursäkt.

– Hur patetiskt är inte det? skrattar hon mot slutet av intervjun: ”Ensamstående tvåbarnsmamma, allergisk och närsynt.”

Total misär är det förstås inte.

Samma tvåbarnsmamma har som hobby att dricka dyrt tillsammans med sin champagneklubb.

Då och då sjunger hon (”Fast inte så bra”), tillsammans med sin kör där bland andra Lennart Jähkel och Thomas Norström från ”Pistvakt” ingår.

Och när hon vill må bra sticker hon ut i sexkilometers spåret utanför Hellasgården, tillsammans med sin kompis Susanne.

Men den senaste tiden har det varken blivit fin-vin, spring eller sång. Sissela Kyle har haft på tok för mycket att göra.

– Jag har bara hunnit jobba och träffa mina barn. Och då är det för mycket, eller hur? Motto: Jobba lite mindre, tjäna lite mer, säger hon. Så ändrar hon sig.

– Det var ett skämt. Men det skulle vara skönt att jobba mindre.

Under juldagarna har vi sett henne i ”Pangbulle”.

Ett Glenn Killing-liknande tv-program och en orgie i meningslös humor. Män i sås. Till exempel.

Artur Ringart i tartarsås, Ulf Elfving i hollandaise och hela Fattaru i brunsås. Att ni har fått folk att ställa upp!

– Ja, du förstår. Helt crazy. Men de tycker väl att det är kul. De frågar väl ”Vilka är med?”, så får de veta vilka som är med och till slut är det ballt att vara med själv.

Hur du bidragit till att det har varit ballt att vara med i ”Pangbulle”?

– Det vet jag inte. Det finns väl folk som är ball, antar jag.

Jag säger att du är Sveriges roligaste kvinna. Vad säger du då?

– Det är inte lustfyllt, för jag tycker verkligen inte att jag är det. Jag tycker inte att någon är det. Det är helt ointressant att försöka peka ut någon sådan. Dessutom – om man nu får det epitetet så ska man försöka leva upp till det, och det är gräsligt!

– Jag är komedienn och jag trivs bra med det. Men det finns många som är bra. Suzanne Reuter, Ulla Skoog, Babben Larsson, Maria Lundqvist för att nämna några.

Ändå har det varit lite brist på kvinnliga komiker. Det är först nu som ni kommit fram.

– Jo, det är sant. Jag tror faktiskt att man – äntligen – inser att det finns ett väldigt värde med komedienner och tjejer som är roliga. Innan har vi varit mycket bollplank och bihang. Ta till exempel ”Parlamentet”. När vi började var vi Annika Lantz-Granryd, Babben Larsson och jag. Precis som i dag. Men då fanns det en diskussion om att Annika och jag inte skulle kunna vara med i samma program eftersom vi båda är blonda.

– Jamen du förstår! Det är ju absurt. Man tar sig för pannan. Vad är det frågan om, liksom?

– Men i dag är det helt annorlunda. Nu är ambitionen hela tiden – fler kvinnor i ”Parlamentet”. De vill inte ha ett enda avsnitt utan minst en tjej. De har insett att det behövs. Där har kvinnorna blivit aktiva och drivande.

Du har också sagt att stereotyperna för kvinnor inom teatern är sorglig.

– Ja. Det som är mest betecknande är att kvinnans roll, av tradition, inte själv är drivande. Hon räcker inte till, utan man måste alltid ha en man som driver. Är det inte så kallas det för kvinnopjäs. Men man kallar ju aldrig det motsvarande för manspjäs.

– Men allt det där är ju för att vi lever i ett manssamhälle och det genomsyrar alla plan.

Känner du dig som en gnälltant – eller lyssnar folk på dig?

– De lyssnar. Jag är ju själv så lyckligt lottad. Jag har haft många framgångar och har inga bittra erfarenheter. Det finns ju kvinnor som har det, och det färgar ju deras inlägg naturligtvis. Självklart. Jag har en kompis som är jätteduktig på att skriva manus, men som har skitsvårt att komma till, och blir hela tiden omsprungen av sina manliga kollegor. Och det är klart att man kan bli bitter av det.

Lite i samma område: Krogshowen ”REA” har blivit en stor succé. Men det är bara prat om att just du är elak mot dem du härmar. Inte att exempelvis Anders Lundin är det.

– Ja. Kan du fatta? Det är ju absurt. Tycker vi allihop. Men det är väl så att killar alltid häcklat varandra, skojat, och tålt när man gör det. Medan tjejerna inte tålt det.

Har tjejerna som du häcklat kunnat hantera det?

– I princip alla. Det är bara en som har reagerat negativt. När jag fick veta att hon blivit jätteledsen ringde jag omedelbart upp henne och erbjöd mig att ta bort numret. Och hon svarade att hon inte ville. Efter det är saken utagerad.

– Det hände under första omgången av ”REA”. I dag tror jag nästan att det är lite fränt att bli imiterad av oss, eftersom showen blivit en sådan succé. Vi har sagt att de som vi härmar ska vara framgångsrika. Vilka de är bestämmer vi själva. Det kan ju vara artister som fått dåliga recensioner, men som sålt jättemånga skivor. Tomas Ledin till exempel. Han får tåla. Tycker vi.

En grej med dig är att du är stor men hyfsat oskriven.

– Ja. Och det tycker jag är jätte-skönt. Man blir så trött på sig själv, på att höra och se sig själv uttala sig om än det ena och det andra.

Det jag vet om dig är att du hade en lycklig barndom i Partille. Hur skulle du beskriva din uppväxt?

– Intellektuellt hem. Radhusområde. Mormor och morfar bodde i radhuset bredvid. En sju år äldre bror, Jörgen, som jag beundrade? ja, han var nästan så nära en gud man kan komma. Han jobbar på Göteborgs universitet. Jag tycker fortfarande att han är så toppen. Han är en underbar person.

– Jag är sju år yngre än vad han är, och han har alltid varit så snäll mot mig. ”Sissela är ju ändå det bästa vi har!” sade han till mamma och pappa när jag var liten. Förstår du? Han hade en klubb, Lexbys Armé Kår, LAK, där han var ledare och inga tjejer fick vara med. De hade en bok där de skrev ner allting i. Och jag och min kompis Sofia, fick stå med i den boken. Visserligen i blyerts så att det gick att sudda bort ifall vi inte skötte oss. Men ändå! Hur många kompisar har jag inte visat den boken för?

– Men visst, han har skrämt mig och ljugit och varit elak också, som syskon är, han är ju helt normal och inte efterbliven på något sätt. (Skratt.)

– Jag var ett väldigt lättskrämt barn. Precis som fantasifulla männi-skor är. Men Jörgen var snäll och försvarade alltid mig. En gång när jag gick från skolan, kom två stora killar och tryckte upp mig mot en vägg. Då sade den ene av dem: (På göteborgska) ”Dö, vi slår inte henne, hon har en storebror!”

– När Jörgen inte var hemma smög jag och mina kompisar in i hans rum. Jag visade hans vinröda kavaj med guldknappar, vi tittade på hans porrtidningar och smygrökte hans tobak ?

Som ett Jörgenmuseum.

– (Skratt). Precis. Beundran för min storebror har nog präglat hela min

person. Jag försökte vara som honom och var nog ganska tuff. Klättrade i träd och brottades.

Du verkar vara lite tuff, och inte så brudig. Kan du tacka Jörgen för det?

– Ja, kanske.

Din mamma är ju Nordens första professor i kvinnohistoria. Var hon besviken på dig för att du bara blev skådespelerska?

– Nehej! Jag tror att hon ville bli skådespelerska själv, men fick inte. Så därför blev hon glad när jag blev det. Hon hade blivit en duktig skådespelerska tror jag. Hon är otroligt rolig.

Men hon gillade inte ”REA”.

– Äsch. Hon förstod ju ingenting. Hon tycker att det var för lite politik, och vet ingenting om den världen som vi tar upp i ”REA”. Hon vet inte vem någon av kändisarna, som vi driver med på scenen, är. Hon bor i lägenheten under vår, i Stockholm, och hon kommer alltid och tittar på allting som jag gör. Pappa, som bor i Kungsbacka, har också varit på allt som jag gjort, han har rest till Stockholm bara för att se mig. Nu är han för gammal. Hur som helst så var mamma på genrepet av ”REA”. Och det var en braksuccé – det var som en rockkonsert. Folk stod upp och skrek efteråt! Så sade mamma: ”Sissela. Jag förstod ingenting!”. (Skratt.) Jag tycker att vi skulle ha haft det i reklamen: ”Jag förstod ingenting. Gunhild Kyle, 78 år”.

Publicerad: