Publicerad:
Uppdaterad:

Katerina Janouch om trotsåldern

Av: Zendry Svärdkrona

Publicerad:
Uppdaterad:

- utdrag ur ”Barnliv”

Trots hör uppväxten till. Visst finns det barn där trotsperioderna passerar nästan obemärkt. Men sedan finns alla de andra. Som genomgår både en och flera svåra faser av anti-beteende.

Trösten är att det går över. Tricket är att vara förberedd mentalt. Ettårsålderns lugn är ett minne blott. Vid två år stiger vi in i nej-sägarnas värld. [?]

Trotset är faktiskt ett bra tecken på att ditt lilla barn börjar bli ”stort” – och känner sig tryggt med att försöka klara saker på egen hand!

Tänk så här:

 Trotsbarn ska inte behöva fatta för många beslut. De blir trygga om det är du som vuxen som bestämmer, och är säker på dig själv.

 Se till att valmöjligheterna blir begränsade.

 Låt barnet däremot fatta beslut som är enkla och stärker dess jag – till exempel blå eller röd tröja? Du måste inte alltid styra.

 Ge inte efter för trots av rädsla för att vara elak. Förklara lugnt och tydligt varför barnet inte kan bestämma. Var konsekvent, ge dig inte.

 Om barnet får ett raserianfall, krama det tills det lugnat sig (även om det ålar sig och försöker slå sig fri). Kroppskontakt är bra! Stå sedan på dig.

 Låt aldrig mat bli ett maktmedel! Många barn grundlägger ett matkrig i trotsåldern. Men vad du än gör kan du inte vinna den striden. Låt därför lugnet prägla dig. Var odramatisk. Visa att du inte antar utmaningen.

 Föräldrar – håll ihop! Alltid enad front gentemot barnet. Det skapar trygghet och minskar utrymmet för dubbla signaler. Samarbeta mera!

Barnets känslor åker berg- och dalbana mellan ett och ett halvt och tre år, kan man lugnt säga. [?] Barnet vill gärna hävda sig, och denna självständighet är ett tecken på att barnet börjar bli större. Dock är det fortfarande väldigt litet. Ambitionerna att vara självständig är höga, men barnet räcker ändå inte till och många uppgifter är komplicerade. Att misslyckas leder till besvikelse. Vissa besvikelser är oundvikliga och hör till, men blir de för många kan de skada barnets självförtroende. Och föräldrar kan lätt såra barnets nya vilja att vara oberoende. Så fort barnet känner sig det minsta styrt, pressat eller kontrollerat, sätter det sig på tvären.

I den här åldern kan det bli konflikter om precis allt – mat, påklädning, tvätt, huruvida man ska gå eller åka vagn, vad som ska ätas och när, hur en potatis ska skäras eller inte skäras! Barnet kan vilja en sak för att i nästa sekund vägra just detta. Resultatet kan bli frustration, ilska, och i slutänden ett saftigt raserianfall. [?] Under raserianfallet kan barnet springa runt, skrika, och vilja slå sönder saker, kanske finns det risk att barnet självt kommer till skada. Som förälder är det lätt att bli uppgiven och tappa orken. Eller bli arg. Eller känna sig maktlös och hjälplös. Vad gör man?

Några enkla regler vid raserianfall:

 Försök att tygla din egen ilska. Och försök att uppbåda lugn för att möta barnet som den vuxna person du är.

 Skydda barnet från att skada sig. Ingrip handgripligen och lyft bort barnet om det försöker slå sönder saker.

 Diskutera inte med barnet. Under raserianfallet är det inte mottagligt för argument.

 Belöna eller bestraffa aldrig ditt barn för ett raserianfall. Låt inte barnet få sin vilja fram efter att det farit runt och skrikit som en galning! Barnets ilska ska inte kunna ändra något, vare sig till det sämre eller till det bättre.

 Låt inte risken för raserianfall få dig att börja dalta med barnet när ni är ute. Det är lätt att oroa sig för att barnet ska börja skrika i mataffären. Sker det, ta det med ro. Sådant händer och är varken farligt eller skamligt. Vad andra människor tycker är deras problem, inte ditt. Ett vrålande barn bärs lämpligast ut ur butiken och får lugna sig utanför. Sedan kan ni antingen gå hem eller fortsätta att handla.

 Hav förströstan. Raserianfallen växer bort. Barnet mognar och blir allt mer skickligt på att hantera både sina uppgifter och att härbärgera sina känslor. När det blir bättre på att prata kan det också kommunicera på ett annat sätt. Två- och treårsålderns raserianfall tunnas ut för att oftast vara helt borta vid fyra, fem år. Tiden arbetar för er.

Men ibland går det snett. Hur påläst och ambitiös man än vill vara som förälder, hur goda avsikter man än har, så kan det gå åt pipan likväl. Jag misstänker att det ofta beror på att föräldern är en smula ”för” god. Ambitionen är ett lyckligt, frimodigt barn som känner trygghet och förtroende för vuxna. [?] Men resultatet blir inte det önskade. Barnet verkar inte känna vare sig trygghet eller glädje, och det gör inte föräldrarna heller. Barnet har i stället tagit över familjen och föräldrarna vågar inte säga åt sin lille diktator att nu får det vara nog. [?]

Osäkerhet är en utmärkt grogrund för att en liten diktator ska ta familjen i besittning. Osäkerheten kan komma av rädslan att göra fel. Den kan bottna i skuldkänslor och dåligt samvete. Den kan bero på att man själv saknar goda förebilder och felaktigt tror att det är positivt att aldrig säga nej.

Läs mer

Publicerad:
Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN