Våga vägra vara lycklig

Vägra vara lycklig

RELATIONER

”Dagens farmödrar: fullbokade, friska - och lyckliga”. Ja, så står det i en av dagens rubriker, och jag lovar att artikeln säkert blir en av de mest lästa. Det gäller en brittisk undersökning där 2000 kvinnor med snittåldern 68 tillfrågades om sina liv. För det första så känner sig genomsnittskvinnan mer som 48. Och sedan har de tydligen masssor av tid och pengar att åka på jorden runt-resor och ha sex. Ingen vill vara hemma och sticka och ta hand om barnbarnen och baka bullar och sånt. Utan de ”tar för sig”, som det heter nuförtiden. Det är sånt det är bra när kvinnor gör men dåligt när män gör.

Jag tycker det låter som en mardröm. För det första känner jag mig redan 20 år äldre än jag är och det har jag alltid gjort och för det andra vill jag oftast mycket hellre sitta hemma och sticka än åka jorden runt. Lycka, ligger inte det det väldigt nära liknöjdhet? brukar jag säga när jag är på det humöret. Lycka, den enda varaktiga, ligger i förmågan att upprätthålla djupa, varaktiga relationer, säger jag när jag är på det humöret. Och jag tar faktiskt gärna hand om barnbarn, och jag tror det blir bra så. Kanske lite lyckligt också.

Om fi-Tiina och antifeminismen

Tiina Rosenberg hoppar nu av från fi. Det var väntat, och, tyvärr vill jag säga, säkert det bästa för fi i det uppkomna läget. Tiina Rosenberg gör idag en väldigt bra analys (på DN debatt idag) av vad som hänt henne, fi och feminismen det senaste året, och jag håller med om det mesta utom att Tiina verkar räkna in även Ebba Witt Brattström på antifeminismens sida, ja till och med ger henne skulden för det mediedrev som riktats mot Tiina de senaste veckorna.

Men visst är det så att vi upplever en antifeministisk backlash nu, och att Tiina Rosenberg blivit dess senaste måltavla. Förra hösten nådde framgången för feminismen sin kulmen, det fanns knappt en partiledare, man som kvinna, som inte kallade sig feminist, och till och med det krångliga ordet ”könsmaktstruktur” höll på att bli accepterat. Mäns våld mot kvinnor sattes också på allvar på den politiska kartan i och med att bland andra män i Piteå öppet sa ifrån efter ett brutalt mord på en tvåbarnsmamma, utfört av hennes ex-sambo. Ja, och så fick ju feministen Elfriede Jelinek Nobelpriset?Men nu, som Tiina Rosenberg skriver, nu förföljs genusvetare på universiteten, SVT sände det antifeministiska programmet ”Könskriget” som brännmärkte och misstänkänkliggjorde kvinnojourerna, det skrivs utan skam grovt antifeministiska artiklar (som den högerideologen Thomas Idergaard nyligen fick in i Svenska Dagbladet).

Listan kan göras lång, men jag undrar: om Tiina Rosenberg visste allt detta, det kan ju knappast kommit som en överraskning att det blir en antifeministsk motreaktion – varför kunde hon inte varit lite coolare, mer samarbetsvillig, var det viktigare med fåfängan att ha RÄTT och tvåla till alla som har FEL, än det politiskt genomförbara? Annars, som sagt, helt rätt av Tiina att peka ut Timbro-högern som bas för antifeminismen, men det är fel att ge sig på Ebba Witt Brattström, en annan kvinna och feminist. Välj huvudmotståndare, och håll dig till dem Tiina, ta diskussionen med Ebba och ”jämställdhetsfeministerna” vid ett bättre tillfälle. Har inte Gudrun Schyman lärt dig något om taktik? Sen hoppas jag att du med din hjärna finns kvar bakom Gudrun och de andra. Det lär fortsätta blåsa om Fi även om du hoppar av.

Veckans man: Tom Cruise

Det låter kanske inte klokt att skriva så för visst är han ännu snygg, men Tom Cruise ger mig krypningar. Inte rysningar av välbehag utan just krypningar av obehag. Precis som varje man som kräver, högt och med hela handen eller med subtilare medel, att den nya kvinna de träffat ska göra sig av med sitt tidigare liv precis som om det aldrig existerat. Så förefaller Tom Cruise, 43, göra med den 17 år yngre Katie Holmes. Hennes vänner berättar att hon överhuvudtaget inte hörts av sedan hon träffade honom. Hon avskedar alla som varit i hennes tjänst tidigare, dvs hon gör sig av med alla som bevisar att hon haft ett eget liv, före honom.

Hela Tom Cruises resa från jämnåriga Nicole Kidman, till Penelope Cruz, som också hade en egen resning, till denna anpassbara flicka som just nu inte har ett enda jobb och står i direkt beroende till Toms berömmelse och pengar, den resan är ytterst nedslående och borde väcka mer onda aningar än att han hoppade i soffan hos Oprah Winfrey. Lägg till det Toms krav att Katie efter kort bekantskap ska gå med i scientologerna, att han skickar med en kontrollant från nämnda rörelse som ska vara med henne varje steg, och rapportera till Tom. Att han dessutom gör henne gravid efter bara några månaders bekantskap. Tom Cruise kan hoppa som en galning i vilka soffor han vill, men för mig är det här inte uttryck för kärlek, utan för makt och äganderätt. Och möjligen desperation.