”Jag lever mitt i ett pågående avsked”

RELATIONER

Björn Solfors om att skola in på dagis

Foto: Björn Solfors med dottern Tova.

Det är första dagen på dagis.

Grusplanen vibrerar av nerver och förväntan.

Någon står och skrapar med foten, en annan plockar oroligt med leksaker. Vissa fjäskar redan för fröken. Andra ser ut att börja gråta när som helst och säger att de vill åka hem.

Men de allra flesta av oss föräldrar står bara helt stilla med onaturligt raka ryggar och försöker se oberörda ut.

Barnen tar det betydligt bättre. Undrar möjligtvis varför deras föräldrar är så konstiga.

Med förvånade blickar skådar nykomlingarna ut över de äldre barnen och något som mest liknar en krigszon. Skenande trehjulingar, stenkastning och en och annan nacksving.

Gråt. Skrik. Kaos.

Tova lirkar försiktigt sin hand ur min och ser sig omkring. Pekar förtjust på en kotte. Säger något till någon som sedan länge sprungit förbi.

I samma sekund hon böjer sig ner svischar en hink förbi över hennes huvud. Pffhhhhh!

Hon märker ingenting. Inte mer än att det finns ännu fler kottar att samla på.

Jag hyperventilerar.

Ser dödsfällor överallt.

Men vi får inte ingripa och lydigt står jag kvar i raden med de andra föräldrarna. Rak och oberörd. Precis så som fröknarna sagt.

Tova ramlar.

Men det är inte jag som ska hjälpa henne upp.

Dag 3 och fröken ser på mig:

– Det är dags!

För första gången ska jag lämna Tova där och gå.

– Prata med glad röst, se lycklig ut, vinka och säg att pappa snart kommer tillbaka, instruerar fröken.

Det känns inte särskilt dramatiskt.

Tova är i full färd med att bestiga en alldeles för stor gunga och jag tvingas till slut knacka ganska hårt på hennes axel för att hon ska se åt mitt håll.

Jag ler krampaktigt. Skrattar omotiverat. Hör hur jag pratar med en röst som jag inte använt sedan jag jobbade i en herrekipering och krängde kostymer.

Som Kalle Anka på speed.

Jag säger ordagrant vad fröknarna sagt att jag ska säga, vinkar psykotiskt, och går därifrån. Nickar åt de andra föräldrarna för att övertyga om mitt intakta inre.

Det är då det kommer.

Hugget i bröstkorgen.

Herregud! Vad var det?

Men det hugger till igen och jag ökar takten. Med en jättes vansinniga kliv dundrar jag fram genom miniatyrvärlden.

Vill lämna den där innergården så fort det bara går. Det isar i strupen. Något åker upp och ner och lämnar kalla spår efter sig.

När grinden slår igen, och jag är ensam, känns det som om en kroppsdel just gått förlorad.

Att leva med ett barn, att se det växa upp, är att leva mitt i ett pågående avsked.

Jag förstår det nu.

Jag förstår att mitt livs bästa sommar är över och att något annat ska ta vid. Bubblan vi levt i var tvungen att spricka. Tova har en egen väg som väntar henne och där på dagisgården har hon just tagit sina största kliv hittills.

Det är inte sorgligt. Jag vill att det ska ske. Men ändå.

Den där känslan av avsked. Jag var inte beredd på att det skulle kännas så redan nu.

På kvällen står vi som vanligt en stund vid fotoramarna och Tova vinkar god natt till ansiktena.

Kanske vill hon trösta.

Kanske är det inbillning.

Men det känns som om hon just då kramar mig hårdare än någonsin.

Mina 5 bästa lästips

Björn Solfors

ARTIKELN HANDLAR OM