”Idealbilden är problemet”

Åsa Erlandson: Det är dags att sluta jaga en utopi

Nu diskuteras det tuffa småbarnslivet igen, det som är fyllt av skrik, sömnproblem, snor – och tankar på separation. Men det är inte verkligheten som är problemet, utan idealbilden. Den dag vi slutar jaga lyckan, blir vi lite mindre olyckliga.

Kolla bara på alla råd som vi småbarnsföräldrar omges av: ”Så får du tid att träna”, ”Så får ni bättre sexliv” och ”Så får ni tid för kärleken”. Alltid med någon snusförnuftig expert/coach/författare som tipsar om att skaffa barnvakt, ta in på ett spahotell och bara rå om varandra. Tanka romantik så det räcker hela långa jävla vabvintern.
I nio fall av tio slutar det med att a, det svältfödda paret inte hittar någon barnvakt (släkten bor 50 mil bort) eller b, slocknar redan klockan 20.00 på det där hotellet, direkt efter middagen, och väcks dagen därpå av personalen när det är dags att checka ut.

Kan vi inte bara sluta låtsas? Kan vi inte bara glömma alla idéer om levande stearinljus, ett fyrverkeri i sängkammaren och en vältränad kropp – i alla fall för ett tag – och inse att livet har förändrats? Ni hade ett liv före barnen som var fyllt med jobb, träning, resor, sex, krogen och intressanta hobbys. Sedan fick ni barn och så ska liksom det tryckas in i schemat också. Klart det skiter sig.
Själv får jag lust att riva ur alla de där käcka råden till oss föräldrar ur tidningen och elda upp dem, eftersom de är så verklighetsfrånvända (alternativt vika pappersflygplan av dem, så att de åtminstone kommer till någon nytta). Livet med småbarn kan kännas som en anomali, som att göra lumpen, och det är helt okej. Om inte annat är det tidsbegränsat. Det är jakten på utopin, som är värre än verkligheten.

avÅsa Erlandson

ARTIKELN HANDLAR OM