Med Janne dog alla drömmar

RELATIONER

Camilla Werner, änka sedan fem år

När Camilla Werners man Janne låg för döden bad han henne lova att inte träffa en ny man.

Men hon ville inte avge några löften för framtiden.

– Det är jag otroligt glad för i dag, säger Camilla Werner, 33.

Foto: Jan Danielsson
Camilla Werner Ålder: 33 år. Yrke: Familjehemssekreterare. Familj: Döttrarna Mikaela, 15, och Alexandra, 5 månader. Sambon Jocke. Bor: Radhus utanför Stockholm.

– Jag frågade Janne om det verkligen var vad han önskade – innerst inne. ”Nej, egentligen inte”, svarade han. Det var bara som han kände just då, säger Camilla Werner.

Hon är glad för att hon vågade ställa den där motfrågan. Det har gjort det lättare att gå vidare i livet, tror hon.

– Det hade varit så enkelt för mig att lova där han låg dödssjuk och hade ont – men som tur var gjorde jag inte det.

Janne var bara 29 år när han insjuknade i cancersjukdomen leukemi. Han fick sjukdomsbeskedet i oktober 1997 och gick bort exakt ett år senare. Camilla Werner beskriver året fram till Jannes död som den värsta tiden.

– Jag var tvungen att vara stark fast jag var så ledsen. På slutet var Janne så sjuk att jag och min dotter Mikaela bara ville att det skulle ta slut. Vi vakade vid hans sida dygnet runt och såg hur mycket han led. Samtidigt är jag glad över att vi hann prata så mycket med varandra det året.

Veckorna efter Jannes död bläddrade hon fanatiskt i gamla fotoalbum. För att komma bort från allt åkte hon och den då tioåriga dottern på semester till Teneriffa. Väl hemma igen rasade allt. Camilla gick in i en depression och vågade knappt gå ut.

– Mikaela ville börja leva igen. Själv ville jag bara dra ett täcke över mig och försvinna. Jag kände mig som en usel mamma. Som tur var fick Mikaela gå och prata med en psykolog på Rädda Barnen i ett år.

I samband med kollapsen erbjöds Camilla Werner att gå i stödsamtal hos en psykiater.

– Men psykiatern fokuserade bara på min ångest och ville ge mig tabletter som skulle döva smärtan.

Först när Camilla Werner kom i kontakt med Riksförbundet för änkor och änkemän fick hon den hjälp hon behövde.

– Hon sa att jag skulle tillåta mig själv att vara ledsen och det var oerhört befriande.

En annan person som kom att betyda mycket i sorgeprocessen var den präst från Svenska kyrkan som vigt Camilla och Janne.

– Han besökte mig varannan vecka i ett halvår. Vi pratade om livet och livet efter döden på ett väldigt mänskligt plan.

Ett år efter Jannes bortgång träffade hon sin nuvarande sambo hemma hos sin bror.

– Jag kom dit och så satt Jocke där i soffan.

För fem månader sedan födde hon deras dotter, Alexandra.

– Jag tyckte egentligen att det var för tidigt att träffa någon och försökte streta emot. Men det slutade med att vi flyttade ihop. Idag tänker jag att jag hade en otrolig tur som träffade en ny man.

Hon hade aldrig kunnat tro att hon skulle må så bra som hon trots allt gör i dag. När Janne dog försvann inte bara en make och nära vän utan också alla drömmar. De hade börjat titta på hus och planerade att utöka familjen.

– Att höra att tiden läker alla sår kändes som ett slag i ansiket den första tiden efter Jannes död. Men i dag vet jag att det är sant: ju mer tiden går desto bättre mår man, säger Camilla Werner.

– Visst finns det stunder när jag känner mig nere, men ångesten håller i sig max en dag och jag tror inte längre att jag ska dö.

Nneka Amu