Måns och jag umgås inte direkt längre

RELATIONER

Får du dåligt samvete för barnen nu då, när du har pendlat till Göteborg?

– Nej, det hade inte varit nån skillnad om jag hade varit i Stockholm hela tiden, eftersom vi har skilt oss i alla fall, och delat upp barnen. Det hade inte varit sådan skillnad för dem, så det finns ingen anledning för mig att ha dåligt samvete, för jag kan inte göra något åt situationen ändå.

– Och så har jag varit mycket hemma i flera år tidigare, så jag känner att det här får jag göra. Jag är stolt över det och glad. Men det är klart att ibland när jag lämnar framför allt Saga, så är hon ledsen, och det är ju aldrig roligt.

Jag har läst i en artikel nyligen att du har så dåligt självförtroende. Stämmer det verkligen?

– Usch, jag ångrade det där. Jag tänkte: Nu får jag sluta, jag får aldrig mer säga sådana här saker, och ta ner mig själv. Jag uttrycker mig lite för tvärsäkert ibland. Jag hade ju inte gjort vad jag gör om jag hade haft dåligt självförtroende, men däremot kan jag vara blyg. Sedan har jag ju lite sådan humor, att jag är neråt och pessimistisk. Men det är en rolig sorts svärta, kryddad med humor. Man ska skratta lite för att släppa spänningarna.

– Jag gillar ju inte att vara högtravande och jag vill inte vara pretentiös. Men i det här sammanhanget framställdes det jag sa om mitt dåliga självförtroende som gravallvarligt, och det var ju inte meningen.

Är det så med dig att Lena Philipsson artisten är en som vågar vad som helst, medan Lena Philipsson privatpersonen, är den där som har haft lite social fobi och varit blyg?

– Jo, så har det varit. Förr kunde jag känna mig otroligt bortkommen när jag till exempel var på fest. Jag tyckte att alla andra var så mycket roligare och hade mycket fränare kläder. Jag kände mig dum och förlägen. Samtidigt som jag ändå hade mina kläder på mig ogenerat i tv och så, men sedan när jag hamnade ute på något ställe och hamnade bredvid några så tänkte jag att de såg ner på mig, att jag inte dög. Att jag var en tönt.

– Min läggning är ju lite sådan samtidigt, att jag klampar inte in och måste höras och synas. Jag står utanför och är med och skrattar. Det är min naturliga position egentligen.

Du kommer ursprungligen från ett arbetarklasshem i Vetlanda, och bor nu i överklassförorten Lidingö utanför Stockholm. Det är verkligen en resa du har gjort, geografiskt och klassmässigt. Hur ser du själv på vad som har hänt med dig?

– Ja, den Lena som kom till Stockholm finns inte riktigt längre. Och jag skulle till exempel inte ha tid att sy kläder nu, och jag skulle inte vara nöjd med dem heller.

Hur trivs du på Lidingö, du bor ju fortfarande kvar där?

– Ja, en liten idyllisk stad som Vetlanda där jag kommer ifrån, där har man ju närheten till allt, och här i Stockholm är ju allt så stort, så var ska man bo för att känna att man har det mest idealiskt? Det är okej på Lidingö, det funkar.

– Men det är en skiktad miljö där de flesta kommer från en viss grupp. Det tycker jag inte är så bra.

– Jag kan tycka ibland att jag inte hör hemma vare sig här i Stockholm, eller i Vetlanda, att jag har hamnat någonstans mittemellan. Så har det blivit litegrann. En sorts hemlöshet.

– Det positiva med att komma från två olika håll är att man kan känna med båda sidorna. Det är väldigt lätt att vara från den ena sidan, och döma folk från den andra. Ibland hör jag sådant, och då säger jag ifrån. Jag är inte alls lika dömande mot människor och människors smak som andra, och det tror jag har med den här dubbla tillhörigheten att göra.

Historien med ditt giftermål med Måns Herngren hade lite karaktär av ”mannen av börd, kvinnan av folket”, fast i modern tappning?

– Jaså, tyckte du det? Var han så kulturellt fin, Måns?

Jag menar på det sättet att han redan tillhörde Stockholms innekretsar när ni träffades på ett sätt som inte du gjorde?

– Njae, jag vet inte riktigt. Vi var ju båda rätt kreativa människor. Jag tyckte inte att det fanns såna olikheter som en del då fick för sig. De hade sin bild av mig, att jag var lite käck och glad och hejsanhoppsan från landet. Samtidigt är det så att när jag sagt det till vänner, att jag tror att en del har uppfattat mig som korkad, då har de sagt: Nej, tvärtom, du har uppfattats som en som har kontroll och är väldigt ambitiös.

– Är du säker på det? har jag sagt då. Det kanske har varit två läger?

Det verkar finnas likheter mellan dig och din ex-man Måns Herngren såtillvida att det ni presterat utåt, varit ganska lättsamt, medan ni verkar vara betydligt mörkare på insidan?

– Hmm, det här är ett svårt ämne? jag tror inte vi ska fortsätta. Jag skulle kunna säga en massa saker om honom, men jag har inte lust med det.

Men är ni på någotsånär god fot med varandra efter skilsmässan?

– Det måste man ju när man har barn.

Ni sköter det snyggt, menar du?

– Precis, men vi umgås inte direkt.

Hur mår du nu, efter skilsmässan?

– Jag tycker väl att jag har fått ordning på mitt liv, även om det inte är ett liv, utan egentligen två. Det blir ju det här att man har livet med barn å ena sidan, och livet som singel å andra sidan. Det klassiska dubbellivet, och det har funkat väldigt bra hittills.

– Jag är singel och jag trivs med att vara det. Jag har inget behov av att rusa in i ett nytt förhållande. Jag känner inte alls för det.

– Jag gillar att få jobba igen också. Det är kul.

4 röster om Lena

Moa Herngren, programutvecklare på tv-bolag, före detta svägerska:

Birgitta Svedbom, Lenas syslöjdslärarinna på Mogärdesskolan i Vetlanda på mellanstadiet,

numera pensionär:

Nanne Grönwall, artist och väninna:

Hans Marklund, koreograf och regissör som jobbat med Lena i hennes bägge shower: