Tjejtidningen – en vän eller fiende?

Av: Terri Herrera Eriksson

Publicerad:
Uppdaterad:

Penelen sätter de utskällda tjejtidningarna under luppen

panelen Karin Magnusson, 38: Debattchef på Aftonbladet. Sonja Schwarzenberger, 30: Programledare för P3 Kultur och chefredaktör för Tidskriften Bang. Hanna Fridén, 24: Redaktör för sajten Sex och Blandat – om sex, relationer och kropp för tonåringar och unga vuxna.
Foto: magnus wennman
panelen Karin Magnusson, 38: Debattchef på Aftonbladet. Sonja Schwarzenberger, 30: Programledare för P3 Kultur och chefredaktör för Tidskriften Bang. Hanna Fridén, 24: Redaktör för sajten Sex och Blandat – om sex, relationer och kropp för tonåringar och unga vuxna.

De varvar bantningsrecept med var nöjd med dig självuppmaningar, skriver sjukt mycket om sex och ger unga tjejer osunda kroppsideal. Sägs det.

Tjejtidningarna har varit utskällda sen de startade. Men var står de i dag? Wendelas panel har läst tjejtidningar.

Få tidningar har så låg status som tjejtidningen. I bästa fall anklagas de för att vara ytligt trams. I västa fall får de klä skott för nästan allt dåligt som rör unga tjejer, från anorexi till ett alltför avancerat sexliv.

Samtidigt är det få av kritikerna som någonsin bläddrar i magasinen. Wendela bestämde sig för att låta en panel ta temperaturen på fem tjejtidningar: Solo, Vecko-Revyn, Chic, Frida och Glaze.

Men var är sexet?

Det första alla konstaterar är att den så utskällda sexfixeringen lyser med sin frånvaro. Visst hittar du sexspalter och enstaka artiklar som handlar om sex, men vi befinner oss långt ifrån 90-talets ”Så färgar du ditt könshår” och ”Ha fruktsex nu!”. Bantningsrecepten är också ett minne blott och modellerna är inte enbart pinnsmala.

– Vecko-Revyn har jobbat mycket för att hitta normalbyggda modeller, säger Hanna Fridén. Där gör de ett jättebra jobb. Men visst är det fortfarande mycket fokus på mode och utseende. Fast det behöver inte vara dåligt i sig, det handlar om hur man gör det.

Sonja Schwarzenberger säger att hon är positivt överraskad av innehållet.

– Jag minns tjejtidningarna som mer förmanande. De pekade ut vad som var rätt och fel, fult och snyggt, pinsamt eller inte trots att de inte borde agera domare utan ställa sig på läsarnas sida. Nu är några av magasinen mer tillåtande och jag tycker att de är på rätt väg.

Efterlyser mer värme

Karin Magnusson är inte lika positiv.

– Tidningarna är likriktade, humorlösa och saknar en egen ton, säger hon. Sexet är utbytt mot bronspuder och kändisskvaller. Det finns inte ens något att ha moralpanik över. De är som kompisen som gör sig lite dummare än hon är. Jag efterlyser alltså inte tunga, samhällsorienterade reportage, men mer entusiasm och värme.

– Det känns som läsarna undervärderas, i synnerhet i Frida och Glaze, säger Hanna Fridén.

Vad är det stora lågvattenmärket?

– Glaze i stort och i synnerhet en bild på Taylor Momsen där man har zoomat in under kjolen på henne och sett att tampongsnöret hänger ut ur trosan, något som redaktionen förfasar sig över, säger Hanna Fridén.

– Där är ett exempel på när tidningarna inte står på tjejernas sida utan i stället signalerar att mens och ditt kön är pinsamt, säger Sonja Schwarzenberger.

Glossig – men bitchig

Panelen är enig om att Vecko-Revyn och Solo håller högst klass och att Vecko-Revyns reportage om tjejer som väntar med sex är det bästa de läste – även om artikeln kunde ha varit ännu vassare.

– Mest minnesvärd var Annikas och Jannes sexdagbok i Solo, jag är fortfarande i chock, säger Karin Magnusson.

Vad vill ni se mer av?

– Skärpa, säger Sonja Schwarzenberger. Jag saknar roliga skribenter och genomtänkta modereportage. Och skit i de pliktskyldiga ”Det hände mig”-reportagen, jag tror inte på längre texter, jag tror på kortare men vassare, smartare och modigare texter! När någon tanklös programledare eller Idoljury fäller idiotiska kommentarer om ”kvinnlighet” vill jag se de här personerna häcklade i Vecko-Revyn! Det kanske är utopiskt, men vad fan, man måste ju få drömma.

– Det konforma innehållet var deprimerande, säger Karin Magnusson. När jag var utbytesstudent i USA som sextonåring läste jag tidningen Seventeen som var glossy, men nyfiken, rolig och bitchig. Lite mer av den känslan skulle jag vilja ha. Det här är inte journalistik. Det är bilder på tajts.

"Ingen kräver grabbtidningarnas ansvar"

Foto: kalle assbring

Charlotta Flinkenberg, chefredakör för Chic

(tidigare chefredaktör på Vecko-Revyn):

Varför tror du att tjejtidningar är så hårt kritiserade?

– För att de skriver om sådant som tjejer vill läsa om men som tjejernas föräldrar kanske inte vill att de ska läsa om. Typ sex, utseende med mera. Smala modeller tror jag också kan vara ämne för kritik. Det är svårt att som redaktör visa mode från provkollektioner eftersom normalstora modeller helt enkelt inte får på sig plaggen. Flera redaktörer har krävt förändringar från modeföretagen, men det är rätt seg respons.

– Det vore nästan bättre om tjejtidningarna stod för att de inte är någon uppfostringsanstalt utan bara rätt och slätt underhållning. Ingen kräver att ”grabbtidningarna” ska ta sitt ansvar för vilka ideal de förmedlar. Man utgår kanske ifrån att killar kan tänka själva?

Ge ett exempel på något i din tidning som du tycker peppar läsaren.

– I varje nummer intervjuar Linda Skugge kvinnor som vi tycker är bra förebilder. Vår moderedaktion består dessutom av kvinnor i alla storlekar, vilket vi visar på bild. Det är viktigt att visa att man inte behöver se ut som en sticka för att vara fashion.

Publicerad: