”Brösten var två tickande bomber”

avMary Mårtensson

Linda amputerade sina friska bröst: ”Jag ville inte dö i cancer som min mamma”

1 av 3 | Foto: Peter Wixtröm
23 september 2008 Linda Andersson, 31, är tillbaka på klipporna vid Stendörren utanför Nyköping. Denna gång med två nya bröst och en bebis – Tage, 7 månader.

Linda Anderson skulle snart få beskedet av doktorn.

Hade hon ärvt genen som innebär 80 procents risk att drabbas av bröstcancer? Genen som dödat hennes egen mamma bara 44 år gammal.

Linda grät när hon lämnade sjukhuset.

Enda sättet att skydda sig mot sjukdomen var att ta bort brösten.

Sju år senare sitter vi vid Linda Anderssons köksbord i trerummaren i Eskilstuna.

Hon har hunnit fylla 31 och fått två barn tillsammans med sambon Henrik, 34 – sönerna Tage, 7 månader, och Malte, 3.

Linda bjuder på hembakta bullar. Hon minns att hon var i chocktillstånd när hon kom hem efter det oundvikliga beskedet.

”Visste med en gång”

Att hon kände sig besviken.

– Det hade ju ändå funnits en chans för mig att slippa genen. Men då visste jag med en gång att jag ville ta bort brösten, berättar hon.

Vad kan förmå en 26-årig kvinna att frivilligt ta bort sina spänstiga, friska bröst?

– Cancern låg som ett hot över mig. Mina bröst var två tickande bomber.

Linda Andersson bär på en gen, BRCA2, som ger extremt hög risk – upp till 80 procent – för bröstcancer.

Hon hade bara en chans på fem att slippa sjukdomen.

Risken var också mycket stor för att hon skulle få den som ung – och kanske inte överleva.

Hon var mycket beslutsam.

– Jag såg bara en möjlighet. Jag tänkte ”har jag genen ska jag ta bort brösten”. Jag vill inte dö i cancer när jag är 44 år som mamma. Nu kunde jag påverka – och göra något åt det.

Tage gurglar när mamma sticker in en sked i munnen med hans älsklingsrätt – risgröt.

– Jag funderade på om jag skulle skaffa barn först – innan jag opererade mig – för att kunna amma. Men jag ville inte vänta och ta risken. Nu vet jag att jag i alla fall inte kommer att få cancer i brösten.

Den defekta bröstcancergenen har gått i arv från Linda Anderssons morfar. Genen är en släktförbannelse. Hon har flera nära släktingar som insjuknat i bröstcancer och även dött i sjukdomen. En moster, flera kusiner till Lindas mamma och kusiner till hennes syssling har alla drabbbats.

– Först dog min moster, sedan dog min mamma när jag var 19 år. Allt var bara kaos. Jag undrade varför alla bara var sjuka och dog, berättar Linda Andersson.

Genen fanns i blodet

När hon var 20 fick hon veta att genen fanns i släkten. Men hennes mamma fick cancer i bukspottskörteln, vilket det finns en förhöjd risk för med bröstcancergenen.

Det räckte med ett blodprov för att fastställa att även Linda Andersson är genbärare.

– Det är klart att jag tycker det är orättvist – att just jag fått genen. Men man kan ju inte styra över sitt arv, säger hon.

Linda Anderssson ger ett lugnt intryck. Hon arbetar som sjuksköterska på hjärt-

intensiven och har redan sett så mycket sjukdomar och elände, att det inte skrämde henne att operera bort brösten.

– Men jag oroade mig för hur de skulle se ut efteråt, säger hon.

Vid 26 års ålder opererades båda hennes bröst bort och ersattes med koksaltproteser. Vårtgårdarna och bröstvårtorna fick hon behålla.

Linda drar upp linnet.

– Mina plastbröst, säger hon och ler.

”De är helt okej”

Brösten imponerar. De ser helt naturliga ut. Två näst intill osynliga och pyttesmå ärr på cirka tre centimeter vardera på övre kanten av vårtgårdarna är allt som skvallrar om ingreppet. I dessa små snitt har bröstvävnaden opererats ut.

– Nu känns det som mina bröst. Jag tycker de är helt okej. Och jag ser fördelarna. De kommer aldrig att hänga, säger Linda Andersson.

Hon valde en något större storlek.

– Men bröst har aldrig varit jätteviktiga för mig.

Killar klarar sig bättre

Det väsentliga är att hon inte längre hotas av bröstcancer. Oron handlar nu om barnen: har de ärvt genen? Även pojkar kan ärva den och överföra den till sina kommande barn. Men risken för att män ska få bröstcancer är liten. Bara ett 30-tal drabbas varje år i Sverige.

– Därför är jag väldigt glad att vi fick två killar. De klarar sig ju bättre.

Genen kan – om den ärvs – bli ett problem i nästkommande generation. Men Linda Andersson har stoppat den farliga genen tillfälligt.

– Jag ångrar mig inte. Detta var det bästa jag kunde göra. Nu känns livet mycket lättare och mycket säkrare. Jag har gjort det jag kan för att förbättra mina odds.