'Jag babblar inte på föräldramöten"

RELATIONER

Succéförfattaren Kajsa Ingemarsson håller en låg profil sedan hon blev känd

Kajsa Ingemarsson är aktuell med nya boken ”Lyckans hjul”.

Hon borde vara nöjd.

Problemet är den lilla jäveln på axeln som säger: ”Okej, du har presterat ditt bästa, men var det bra nog?”

Det tog två långa år innan Kajsa Ingemarsson vågade ta steget. Till slut sa hon upp sig från en fast tjänst på Säpos enhet för kontraspionage för att i stället hoppa på ett tremånadersvikariat på humorprogrammet ”Röster i radio” i P3.

När ämnet kommer på tal suckar Kajsa Ingemarsson djupt. Det här är något som hon är hjärtligt trött på att prata om. Samtidigt säger det modiga beslutet, som många hade valt bort, mycket om hennes personlighet.

– Till slut kände jag att ”är jag kvar här så dör någonting i mig”. Då skulle jag ha blivit en av dessa bittra människor som till slut trott att jag inte kunde något annat. Den här processen återkommer jag till ständigt, men i dag tar det inte två år att bestämma sig, säger Kajsa Ingemarsson.

Att intervjua henne är enkelt. Hon ger långa och välformulerade svar på frågorna. Samtidigt är Kajsa Ingemarsson bestämd och ingen person som, på lömska omvägar, kan övertalas till sådant hon inte vill prata om eller ställa upp på.

Därför blir det inga bilder från lägenheten eller lantstället och inga smäktande kärleksförklaringar till maken.

Tröttnade på humorn

– Jag har haft en stor fördel av att allt har gått så långsamt. Jag började på Sveriges Radio för över tio år sedan och sedan har det gått stegvis.

Sedan karriärbytet 1996 har Kajsa Ingemarsson bland annat arbetat med humor i ”Public service” och ”På minuten” i P1, ”Humorlabbet”, ”Detta har hänt” och ”Teveteve” i SVT samt ”Godafton Sverige” i TV3.

Efter några år kom en stark längtan efter att slippa vara rolig och 2002 utkom debutromanen ”På det fjärde ska det ske”. Sedan dess har det blivit fyra romaner och en krönikesamling. Den femte, nya ”Lyckans hjul”, utspelar sig i en villaidyll där ordningen rubbas när en ny granne flyttar in.

– Jag använder mig fortfarande av min humor, men på ett subtilare sätt i romanerna än när jag skrev sketcher.

Författarkollegorna Åsa Larsson och Camilla Läckberg är två av dina vänner. Finns det någon avundsjuka er emellan?

– Stämningen är väldigt generös och ärlig. Och det gör att jag kan säga till Camilla att ”jag orkar inte höra att du har sålt 100 000 böcker, för jag svimmar av avundsjuka”. Samtidigt vet hon att jag tycker att hon är värd det. Jag har haft öppenhjärtiga diskussioner med författarkollegor om hur svårt det är att ta andras framgångar. Det är skönt att kunna prata om den känslan och det kanske är något typiskt kvinnligt. Jag har svårt att tro att Leif GW Persson och Ernst Brunner ringer varandra och har sådana diskussioner.

Kan du luta dig tillbaka och känna dig nöjd med det du presterat?

– Nej, jag är aldrig nöjd. Det finns korta stunder när en ledstjärna säger ”du är på rätt väg”, men lägena när jag tänker ”det här gjorde jag riktigt bra” är sekundsnabbt övergående. Jag skulle verkligen vilja bli bättre på att känna mig tillfreds.

Är det inte just den känslan av missnöje som gör att du inte stagnerar utan fortsätter att utvecklas?

– Jo, det är det. För jag tycker att jag blir bättre som författare, men samtidigt är det plågsamt att åtminstone stundvis inte kunna vila i ett lugn. Det sitter hela tiden en jävel på axeln som säger: ”Har du verkligen gjort det här bra nu?” Och ännu värre: ”Okej, du har presterat på din högsta nivå, men är det bra nog?”

Är det ett problem för dig?

– Ja, det är ett jätteproblem, för det påverkar hela mitt liv. Jag har svårt att hitta lugnet och förnöjsamheten och har alltid haft höga krav på mig själv, även när jag jobbade med annat än att skriva böcker.

Brukar du googla dig själv?

– Det finns ett bra uttryck – ”googlerunka”. Det innebär att man sitter och googlar sig själv framför datorn. Googlerunkning hänger nära samman med googlemasochism. Det är nästan som att sätta sig ensam på toaletten och äta en gräddtårta i smyg och sedan komma ut med grädde på kinden. När min man Lasse märker att jag är låg brukar han fråga om jag har surfat. Då säger jag: ”Ja, men bara lite” (skratt). Jag gör det inte så ofta, men när jag är nere i en tvivelperiod söker jag på nätet efter bekräftelse på att det jag skriver är skitdåligt.

Kan du inte komma till rätta med självkänslan med hjälp av lite kognitiv terapi som alla andra?

– Jag har jobbat jättemycket med mig själv och gjort mina år i terapi. Faktum är att jag knappt känner någon författare som inte har gjort det. Jag tror att en förutsättning för att skriva bra personporträtt är att man ska våga titta på sig själv. När man har gått i terapi ett tag så lär man sig per automatik att ställa frågor om sitt eget beteende.
Jag tycker inte att sitcom är roligt

När du gav ut din första bok för fem år sedan var du relativt okänd. I dag är det annorlunda. Känner du dig någonsin hämmad av att vara en offentlig person?

– Inte så att jag måste sminka mig för att gå och handla på Konsum, men i vissa sammanhang är jag medveten om att folk lägger märke till mig. Tidigare var jag en sådan som pratade mycket på middagsbjudningar och föräldramöten. I dag håller jag en lägre profil. Men jag har kommit lindrigt undan. Jag skriver mina böcker, är gift med samme man och har två barn. Skvallertidningarna är inte intresserade.

Din nya bok ”Lyckans hjul” är extremt vardagsnära. Vad som skiljer den från många andra svenska romaner och filmer som utspelar sig i en villaidyll är att du inte verkar förakta den miljön.

– Precis som du säger finns det ett stort hån mot den världen. Kanske för att många inte vill bli som sina föräldrar. Men jag har en stor respekt för den miljön. Jag är uppväxt i ett villaområde där folk har 2,1 barn och kör Volvo och känner en stor kärlek för de människorna. Ibland när jag är ute och reser och åker igenom sådana områden känner jag att jag kunde ha levt där i ett parallellt liv. Min lösning är inte att karaktärerna i boken flyttar därifrån, utan snarare att de kan välja en större rörelsefrihet inom de ramarna.

Hur gör du för att fånga vardagskänslan utan att det blir tråkigt för läsaren?

– Jag jobbar lite som en skådespelare, försöker sätta mig in i mina karaktärer och beskriva känslan av att ta av sig skorna när man kommer hem från jobbet eller känslan av att torka bort tomatkärnorna som fastnat på skärbrädan för att man inte tog bort dem redan på morgonen. Alla känner igen sig i det.

Allt du har gjort har inte blivit stora framgångar. I början av karriären skrev du ett pilotavsnitt till en svensk sitcom som blev så dåligt att du fick en utskällning av produktionsbolaget. Vad lärde du dig av det?

– Att tacka nej till saker som jag inte brinner för. Jag tycker ju inte att sitcom är roligt. Det finns kanske en eller två i hela världen som jag orkar titta på. Varför ska jag då skriva ett sådant manus? När jag tidigare drömde om framgång tänkte jag att lyxen skulle bestå i att kunna vara selektiv och bara göra det roliga. Så det försöker jag leva efter nu när jag har råd och möjlighet att tacka nej.

Kajsa Ingemarsson

Senast köpta:

5 favoriter:

Fler kvinnopoträtt:

Andreas Utterström ([email protected])