Mejla

Åsa Erlandson

”Det är samma kilon men ändå en helt annan kropp”

RELATIONER

Åsa Erlandson om att nästan hälften av alla mammor vill plastikoperera sig

Just nu går jag och väntar på att bli tillräckligt irriterad för att ta tag i det. För andra gången i mitt liv. Jag talar om mammakroppen, eller snarare den ledsna julgran som många av oss förvandlas till efter att ha fött barn. Och jag tänker inte fördöma den som lägger sig under kniven. Jag förstår dem.
Det är ju så jäkla orättvist! Så taskigt upplagt. Förr räckte det att skärpa sig om man ville bli slim, köra no bullshit–metoden några veckor (äta mindre, röra sig mer) så var det klart. Men med barnen och åldern, framför allt åldern!, är det som att andra lagar börjar gälla.
Gravitationens lagar, tyngdkraften som liksom blir dubbelt så stark och draaaar allting nedåt. Och då hjälper det inte att det var lätt som en plätt att återgå till sin målvikt igen (tack för hjälpen, kära hungriga Buddhabebisar), för det är samma kilon men en helt annan kropp och därför ren lögn att komma i de kläder som jag enligt vågen nu borde komma i.
Det är då man tröttnar. Det är då man börjar fundera på genvägar för om jag har gjort min del av jobbet och det ändå inte hjälper blir man rätt sugen på att bara cutta av den där bilringen som envisar sig kvar. Den som gör att man sitter där i biosalongen och KNÄPPER UPP ÖVERSTA BYXKNAPPEN och stannar mitt i rörelsen och plötsligt känner sig som ett kommunalråd. Eller som sin egen pappa.
Plastikkirurgi blir allt vanligare (fast det snackas betydligt mer än det skärs), ändå väcker det fortfarande lika mycket känslor. Jag tror det beror på att man ser Valeria Lukyanova framför sig, den levande barbien med bröst större än huvudet. Men de flesta svenska kvinnor vill inte se ut så där, de vill inte ens ha en piffig anknäbb. De vill bara se ut som sig själva igen.
Jag kommer dock aldrig göra det. Jag kommer gå loss med no bullshit–dieten igen och svära över att det inte räcker hela vägen för livet ser ut så. Vi förändras. Simple as that.
Jag är rädd för de medicinska riskerna, för spridningseffekten (plötsligt står man och skärskådar en annan del av kroppen), och inte så lite trotsig också: Jag tänker inte fixa mig för någon annans skull. För jag tror inte ett ögonblick på alla som hävdar att de opererar sig ”för sin egen skull”. Då får jag lust att skjutsa dem en och en till varsin öde ö där det finns en robot som suger fett och montera upp en dold kamera och kolla om de talar sanning. Gissningsvis skulle alla strunta i roboten och lalla runt nakna på stranden istället, med bilringar och allt. Obekymrade.

Av: 

Åsa Erlandson

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Åsa Erlandsson