”Minimikravet – att motsvara en levande kropp?”

Malin Wollin.

avMalin Wollin

RELATIONER

Jag handlar på Gina Tricot trots att jag är en gammelgädda med barnfödarhöfter. Jag kommer i jeansen, blir fånigt smickrad och går hem lite sådär lagom lurad.

Fotomodeller och skyltdockor är smala, det är egentligen det enda de kan och det är hela deras gärning. Jag tycker nog att vi kan låta dem vara smala eftersom kläder ”faller snyggare på smala kroppar”.

Men borde det inte vara något slags minimikrav, både på modeller och deras livlösa kopior, att de ska motsvara en levande kropp i storlek?

En vuxen kvinna som är 175 centimeter lång och drar 23 i jeans behöver en tallrik kalops och en kram.

Jag brukar tänka ”Ät opp din kalops!” när jag passerar mina svartplastiga systrar där de poserar med sina ben som är lika smala över som under knät.

För ingen av oss vuxna kvinnor vill väl se ut sådär, eller?

Men Gina Tricots målgrupp är inte vuxna kvinnor. Deras kunder består av horder av tonåriga tjejer samt jag.

Jag undrar vad de tänker när de tittar på dockor så smala att de ser ut som utsvultna fångar. Tänker de att det är sjukt eller tänker de att det är sjukt snyggt?

Jag vet inte, men jag vet hur jag tänkte när jag var ung och dum: ju smalare desto bättre.

Gina Tricot hävdar att de extremt smala skyltdockorna var ett test och det jag tolkar som att de skulle testa om dockorna höll för de sociala mediernas vrede.

Det gjorde de inte.