Hur villkorad är generositeten?

RELATIONER

Jag blir rädd när jag tänker på jordbävningskatastrofen i Pakistan, på Kofi Annans vädjan igår och på uppgifterna om hur trögt det går med hjälpen. Vad är vi för ena? Vill vi bara hjälpa till när någon drabbas som kunde varit vi själva? Efter tsunamin kunde 80 procent av den hjälp FN behövde garanteras av västerländska givare efter 10 dagar. När det gäller Pakistan har FN fått garantier bara för 12 procent av behovet. Peter Kadhammar, nyss hemkommen från Pakistan, skriver också idag i Aftonbladet att Röda Korset i Sverige fick in en miljard av svenska folket efter tsunamin men bara har fått in 1,2 miljoner i bidrag till Pakistan. Man kan skylla på att Pakistan ligger långt borta, men det hjälper dåligt. Jag kan inte komma ifrån ytterst

obehagliga tankar om hur människovärdet bedöms olika. De drabbade människorna i Pakistan som redan från början var fattiga är nu ännu mer utsatta, de sörjer och måste ta hand om alla döda och skadade under vedervärdiga föärhållanden, dessutom väntar de på vinterkylan, hemlösa, ofta utan vare sig mat eller ordentliga kläder. Deras människorvärde bedöms alltså på samma sätt av oss svenskar och övriga västerlänningar som Bushs regim bedömde de fattiga svarta i New Orleans? Eller?

Veckans man: Harold Pinter

Jag blir lite varm om hjärtat när jag ser bilder av Harold Pinter, nobelpristagaren i litteratur, med den där vegamössan på svaj. Det är nästan lite Rönnerdahl över honom. Om man kan komma över irritationen över att det inte blev en poet, inte en asiat eller afrikan eller kvinna, så är Pinter inget dåligt val. Radikale britten Pinter retar väldigt många på parnassen och det gör ju inte det hela tråkigare. Jag tror till exempel att den avhoppade akdemiledamoten Knut Ahnlund hade fått reda på att Pinter skulle få nobelpriset och att det var därför han försökte svärta ner det och hoppa på Elfriede Jelinek. Det är visserligen att ta en väldig omväg kan man tycka, och väldigt konspiratoriskt, men jag tror Pinter framkallar såna känslor. Undfallenhet och skitsnack bakom ryggen. Många kritiker verkar ha svårt att attackera honom direkt. Han är en modig man, en modig dramatiker, och dessutom helt briljant. Pinter skapar roller i sina pjäser som ställer till oreda, han öppnar för desorientering och kaos. När jag dessutom fick reda på att Pinter skrivit manuset till den hyperromantiska filmen ”Den franske löjtnantens kvinna” med Meryl Streep, föll jag ju alldeles i farstun. Här har vi en man med många bottnar.

Åsa Mattsson ([email protected])