Svärmorsbloggen – en succé jag aldrig kommer att skriva

Terri tror att vissa relationer mår bra av lite avstånd

1 av 2
RELATIONER

Ibland blir jag sugen på att starta svärföräldrabloggen, dit folk kan skicka in sina anonyma och häpnadsväckande svärföräldrastories. Den skulle bli en succé.

Alla känner till minst en svärmor/svärfar from hell. Det kan vara allt från en distanslös svärfar som envisas med att springa omkring naken till en Viveka Andebratt-svärmor som tror att hon hjälper till jättemycket – fast hon inte gör det.

Det värsta jag någonsin har hört i svärmorsgenren var när en läsare mejlade och berättade att hennes svärmor var jättesur för att sonen inte hade hjälpt henne att flytta en möbel, torts att hon ringt och bett honom. Han var nämligen med sin fru på förlossningen.

Bah, föda barn kan man ju en kvinna göra själv, tyckte svärmor. För att bära hennes tunga möbel krävdes det däremot en ung stark man.

En italiensk man har just fått den katolska kyrkan att samtycka till skilsmässa med hänvisning till sin hemska svärmor (ett julmirakel, eftersom den katolska kyrkan är stenhårda när det gäller skilsmässor). Man blir ju nyfiken. Vad gjorde den italienska svärmodern som är värre än andra latinska svärmödrar?

Han hävdar att han efter den mardrömsupplevelsen såg fram emot att träffa en kvinna med döda föräldrar.

Det låter lite väl drastiskt.

Jag vill inte gå så långt, men tror däremot att många relationer mår bäst av att ha svärföräldrarna på ett geografiskt långt avstånd. Min kompis svärmor bor i Mellanöstern. Det funkar jättebra. De semestrar ihop ett en intensiv månad vartannat år, däremellan slipper de vardagsgnatet på varandra. Den enda nackdelen är dyra telefonräkningar och brist på barnvakt.

Fast jag kommer aldrig att göra verklighet av svärföräldrabloggen. För är inte det där med svärmor from hell rätt så uttjatat? Hon tycker si – du gör så – hon surar – du klagar. Om man vänder på steken finns det nog en och annan svärdotter och svärson som också kommer från helvetet. De som kräver full service i form av barnpassning och kattvakt men aldrig själva vill bjuda till. Eller de rena intrigmakarna som inte utan viss njutning skapar kaos i familjen.

På så sätt verkar det mer konstruktivt att läsa Merete Mazzarellas bok om sitt komplicerade liv som svärmor än att sparka in öppna dörrar och smygblogga om svärföräldrar. För vem är knäppast: Viveka Andebratt eller den som lägger ner tid på att blogga om henne?

ARTIKELN HANDLAR OM