En villa – mer krävande än ett tredje barn

Terri Eriksson förstår precis varför villa-ägare skiljer sig oftare

RELATIONER
Foto: Carolina Byrmo

Det var väl det jag visste.

Alla ni som frågat varför vi inte bor i villa nu när vi har barn. Alla ni som frågar NÄR vi ska flytta till villa. Här har ni svaret:

Aldrig. För att villaägare separerar mer. Och jag vet att vi skulle vara ett av de paren.

För något år sen var min kompis och käkade middag med mig. Han bor i en förtjusande villa med en underbar trädgård. Vi bor i en helt okej fyrarummare med lekplats på gården. Statusmässigt vinner han över mig, med andra ord. Men när det var dags att gå hem bröt han upp med orden:

– Jaha. Nu ska jag hem och skotta snö.

Låter kul. Själv ska jag dricka te och titta på en film. HSB skottar åt oss.

Ni fattar. Så fort vi ses berättar han om problem med värmepannan, om trasiga stuprör, fönster som måste skrapas, puts som trillar bort, träd som måste beskäras, utemöbler som ska oljas, kompost som ska ses över, buskar som ska planteras och en massa annat.

Eller om en annan villakompis uttryckte det:

– Från början var det ren rekreation att fixa med huset. Nu är det bara plikt.

När såna vänner frågar om vi inte också är sugna på hus ser jag det som ett rent skämt. Det är som när de sönderstressade trebarnsmorsorna på mitt förra jobb först spenderade hela lunchen med att berätta hur förjävligt de hade det, hur sjuka barnen alltid var, hur de aldrig fick ihop det, att de inte hade sovit på fem år och sen avslutade hela klagosången med att fråga varför jag inte ville ha flera barn.

För att jag lyssnar på er, brukade jag säga.

Jag har forskningen på min sida. Tidsforskaren och sociologen Jörgen Larsson menar att äga en villa är mer tidsmässigt belastande än att skaffa ytterligare ett barn. En flytt från hus till lägenhet är en väldigt tidsbesparande åtgärd i dessa tider när alla längtar efter mer fritid.

Enligt avhandlingen ”Drömmen om det egna huset” av Annika Almqvist riskerar drömkåken att bli en könsrollsfälla där makarna dubbelarbetar på varsitt håll i stället för tillsammans. Hus ger uppdelning i stället för samarbete. Han jobbar ute, hon inne.

Jag vill inte ha det så. Det är nog med jobb i livet som det är. Jag vill skruva ihop möbler tillsammans med min man, inte tvätta medan han skruvar (dessutom är jag bättre än han på att montera ihop saker). Jag vill inte fixa i rabatten. Och jag vill inte skiljas för att vi bråkar om stuprörsrenoveringen och vem som jobbar mest med garageinfarten.

Jag vill helt enkelt inte.

ARTIKELN HANDLAR OM