”Kan man kalla det för nyensamhet?”

Terri Eriksson är inte förvånad över solofrustrationen

RELATIONER
Foto: Peter Wixtröm
Terri Herrera Eriksson är Wendela-krönikör.

Vänner, Seinfeld, Desperate Housewives, Sex and the City.

De senaste årens mest framgångsrika teveserier har nästan alla handlat vänskap. Ett härligt kompisgäng som ställer upp för varandra i vått och torrt oavsett hur pinsam och knäpp man är.

Vänner som uppenbarligen alltid har tid att ses, de svarar aldrig ”Tyvärr, jag har tvättid!” eller ”Ledsen, men det är föräldramöte” och absolut inte ”Jag är helt slut– kan vi ta det till helgen?”.

Jag är lyckligt lottad. Jag har lyckats hålla fast vid mina gymnasiebästisar, flatmates, kursare och före detta kollegor. Jag var till och med på semester med min gamla dagisbästis i somras. Fast efter 30 är vi framförallt kompisar på det teoretiska planet: ”Jag gillar dig, du gillar mig, jag ses gärna – fast en annan vecka när ditt barn har slutat kräkas, mitt jättejobb är i hamn och ingen av oss har tandläkartid”. Inte undra på att ensamhet är ett utbrett problem hos kvinnor i 30-årsåldern. Även om man har kompisar har man dem liksom inte länge. Vi lever efter devisen ”Hellre hundra vänner på Facebook än en att äta middag med – för det får vi aldrig till”.

Kan man kalla det för nyensamhet?

Å andra sidan ligger det nya mest i att man har koll på varandra via korta mejl, statusuppdateringar och sms trots att man inte ses.

Det är inte nytt att kvinnor mitt i jobb-och-småbarnsåren tappar kontakten med sina vänner. När jag var liten träffade mamma i stort sett aldrig sina kompisar. Hennes kompisar fanns i ett grönt album i bokhyllan. Ibland tog hon fram det och pekade och berättade om Sissus, Anita och de andra. När vi blev stora och flyttade hemifrån tog det sociala livet fart igen med middagar, konsertbesök och kompisresor till Tallinn.

Pappas kompisar har däremot funnits med hela vägen.

Felet med er 70-talister, sa min kollegas mamma, är att ni försöker ha ett socialt liv mitt i småbarnsåren. Det är därför ni bränner ut er. JAG träffade minsann ingen när ni var små och det gjorde ingen annan jag kände heller!

(En paradox, hur kunde hon ha koll på vad de hon kände gjorde om hon varken kände någon eller hade kontakt med någon?)

Hennes analys är kanske riktig. Men otroligt beklämmande. Jag undrar vad hon tycker att vi 70-talister borde göra. Mejla våra vänner och skriva ”Ni är underbara. Men jag hinner inte. Vi ses om tio år!”?

Jag kan inte göra det. Även om det i praktiken knappt skulle göra någon skillnad mot nu.

(Jag såg förresten att mitt ena syskonbarn, 21 år, har 4996 Facebookvänner. Har hon verkligen varit i kontakt med alla dessa människor ens över chatten? Jag vet att hon är ute och partar en del, är megasocial och har bott i tre länder – men fyratusenniohundranittiosex? Och vad kommer det att innebära om tio år? Blir hennes barnvagnspromenader med väninnorna mindre demonstrationståg eller blir hon i slutänden lika solofrustrerad som vi andra?)